Förföljare och förföljda.
och Marguerite hörde ej ens deras vanliga brummande och långa ramsor av svordomar.
Ännu dröjde hon ett par minuter; därefter smög hon sig sakta utför de knarrande trappstegen, svepte sin mörka kappa tätt omkring sig och gled ut genom värdshusets dörr.
Natten var ganska mörk, så pass, att hennes skugglika gestalt helt och hållet smälte samman med dunklet. Hennes skarpa öron hörde hela tiden ljudet av den framrullande kärran. Hon hoppades, att genom att hålla sig tätt intill dikesrenen skulle hon undgå att ses av Desgas’ karlar, när dessa infunno sig, eller de patruller, som kunde förmodas alltjämt genomströva trakten.
Hon anträdde nu den sista delen av sin tröttsamma färd, i mörker, ensam och till fots. Det var nästan två lieues till Miquelon, och sedan hade hon att fortsätta till den omtalade stugan, var nu denna kunde ligga, antagligen längs obanade vägar och stigar, men det frågade hon ej efter.
Judens häst var ömfotad och trög, och fastän hon själv var trött efter sina andliga och fysiska strapatser, visste hon, att hon gott och väl skulle kunna hålla jämna steg med honom. I synnerhet när vägen bar uppåt och den utsvultne kraken stundom måste stanna för att pusta. Vägen löpte ett stycke från havet, och den kantades på ömse sidor av buskar och förkrympta träd, betäckta med gles grönska och alla vridna och böjda åt ett och samma håll av den obevekliga nordan. Deras grenar liknade i dunklet styvt och stripigt hår, som vinden ständigt slet uti.
Lyckligtvis röjde månen ingen lust att titta fram mellan molnen, och där Marguerite smög sig fram utmed dikeskantens buskar, kunde hon vara nästan säker på att icke upptäckas. Allt omkring henne var stilla och tyst; endast långt bort i fjärran ljöd som ett sakta stönande — dyningarna, som entonigt slogo mot land.
Luften var frisk och full av dofter. Efter den tvungna overksamheten inne i det kvava och snuskiga värdshuset skulle Marguerite ha njutit av höstnattens välluktmättade ångor och vågornas avlägsna, melankoliska sång; hon skulle ha kännt sig vederkvickt av lugnet och tystnaden i denna ensliga trakt, en tystnad, som endast bröts av någon sjöfågels klagande läte och av
210
