Gubben Blanchards stuga.
Utan att bry sig om risken smög hon sig närmare stället, där Chauvelin fattat posto, omgiven av sin lilla skara; han hade stigit ned ur åkdonet och gav sitt folk några order. Dem ville hon höra, den enda möjlighet hon ännu ägde kvar att vara Percy till någon nytta bestod uti att komma fiendens planer på spåren.
Platsen, där man gjorde halt, tycktes ligga åtskilliga hundra alnar från stranden; hon hörde dyningarna mullra och slå med ett helt svagt ljud. Juden var nu den enda, som stod kvar på vägen med sin kärra och sin tröttkörda hästkrake.
Även Marguerite hade med oändlig varsamhet, bokstavligen krypande på händer och fötter, tagit av åt höger. Hon måste bana sig väg rakt igenom ett tätt busksnår, och hon skrapade både ansikte och händer mot de torra, vassa grenarna. Hon stannade, nedhukad och ljudlös, tre alnar från den plats, där Chauvelin ånyo gjort halt för att ge några order åt den soldat, som besökt platsen förut och därför skulle vara vägvisare.
— Nu, innan vi andra begynna nedstigandet, skall du, utan att göra minsta buller, krypa ner till stugan igen och förvissa dig om att dessa förrädiska rojalister äro kvar. Begriper du?
— Fullkomligt, medborgare.
— Hör nu på, även ni andra, mycket uppmärksamt, fortfor Chauvelin med eftertryck, vänd till hela den lilla gruppen. — Ty det är möjligt, att vi härefter inte bli i stånd att utbyta ett enda ord, och då kan ert liv hänga på att ni ha tankarna med er och minnas, vad jag nu inskärper.
— Vi lyssna, medborgare, sade Desgas, och en republikens soldat glömmer aldrig en order.
— Nå, du som nu ensam smyger dig dit ned, försöker alltså titta in i stugan. Ser du där ihop med de franske förrädarna en engelsman, som är ovanligt reslig, eller som går nedhukad för att dölja sin längd, så ge en kort, skarp vissling som signal. Alla ni andra — han vände sig mot de övriga soldaterna — rusa då utför sluttningen, kringränna stugan och bereda er inträde. Envar griper sin fånge, innan denne hunnit få tag i sitt gevär, och bråka de, så ge dem ett hagelskott i armar eller ben. Men döda på inga villkor den långe. Är det klart?
— Det är klart, medborgare.
217
