Gubben Blanchards stuga.
— Den där ovanligt långe är förmodligen också ovanligt stark; det behövs nog fyra eller fem man för att få bukt med honom.
En kort tystnad uppstod, varpå Chauvelin återtog:
— Men skulle de franska rojalisterna ännu vara ensamma, vilket är nästan troligare, så underrätta dina kamrater försiktigt. Ni krypa sedan och lägga er i försåt bakom stenblocken och strandhavren runt stugan och vänta under dödstystnad, tills den långe engelsmannen kommer. Och storma inte stugan, förrän han väl är inne och har stängt igen dörren efter sig. Och kom ihåg, att ni ä’ tysta som muren. De där rojalisterna få ingenting märka — ett pistolskott, ett enda rop från dem vore med all säkerhet nog att varna den där långe från att nalkas klippstranden och stugan, och då stodo vi där vackert med oförrättat ärende.
— Ni skall bli samvetsgrannt åtlydd, medborgare, svarade Desgas. — Än juden då? tillade han, när soldaterna den ene efter den andre likt ljudlösa skuggor började smyga sig utför den smala och branta stigen.
— Juden, ja! Den hade jag glömt!
Han höjde stämman något och började ropa på den gamle mannen, som ställt sig bredvid sin magra märr så långt från soldaterna som möjligt:
— Hitåt, du — Aron, Moses, Manasse eller vad ditt fördömda namn må vara!
— Benjamin Rosenbaum, ers höga nåde till tjänst...
— Jaså, det var schangtilt... Nu stannar du här, förstår du, med kärran och öket, tills vi komma tillbaka. Du får inte så mycket som knysta, och på inga villkor får du lämna din post här, förrän jag ger dig tillåtelse. Begriper du?
— Men, ers nåd... invände juden i ynklig ton.
— Här är inte fråga om några »men», så mycket du vet det, sade Chauvelin med en röst, som kom den förskrämde gamle mannen att darra från huvud till fötter. — Om jag vid min återkomst inte finner dig här, så bedyrar jag, att var du än söker sticka dig undan, skall jag leta upp dig, och då kan du läsa din sista bön... Har du hört?
— Men, ers höga nåde...
218
