Gubben Blanchards stuga.
— Har du hört och förstått, sade jag.
Soldaterna hade nu avlägsnat sig, och de tre männen stodo ensamma ute på den mörka, öde vägen. Bakom häcken lyssnade Marguerite andlös och darrande.
— Nog har jag hört, ers höga nåde, återtog juden, i det han sökte komma Chauvelin på något närmare håll, och jag svär vid Abraham, Isak och Jakob, att jag skulle lyda ers nåd utan att mucka och utan att röra mig från platsen, förrän ers nåd täckes åter låta sitt anletes sol lysa över sin tjänare... Men kom ihåg, ers nåd, jag är en gammal och usel stackare, mina nerver äro inte så starka som en ung soldats. Om rusiga marodörer komma strövande här förbi vid midnattstid, är det nog möjligt, att jag skriker och tar till flykten i min förskräckelse, och skall då straffdom komma över mitt arma gamla huvud för en förseelse, som jag inte kan rå för?
Judens sinnesrörelse tycktes vara äkta; han skälvde från topp till tå. Kanhända var det ändå skäl att fästa avseende vid vad han sade; bleve han skrämd av någonting härute på mörka landsvägen, skulle han kunna uppge ett rop, som möjligen av den hatade Röda nejlikan toges för varningssignal...
Chauvelin reflekterade några ögonblick.
— Nå, törs hästen och kärran stå kvar här ensamma? Ha de också nerver? frågade han barskt.
— Jag föreställer mig, medborgare, inföll Desgas, att de äro i säkrare förvar på så sätt än om den smutsige juden är med. Låt honom packa sig hem bäst han gitter.
— Men jag kommer att behöva honom om en stund för att skjutsa de sårade, sade Chauvelin med egendomlig betoning av orden.
Åter uppstod en paus. Desgas väntade på att hans förman skulle fatta sitt beslut, och den gamle juden ordnade pustande och gnällande någonting framme vid hästens huvud.
— Nå väl, din kruka, pultron och stackare, sade Chauvelin slutligen, det är väl så gott du knogar bakefter oss. Hitåt, medborgare Desgas, tag och bind den här halsduken stadigt om karlens mun.
Chauvelin räckte Desgas en långhalsduk, och denne begynte
219
