Gubben Blanchards stuga.
varit bräddfullt av smärta och bitterhet, plötsligt värmas av vekare känslor, och hennes torra, svidande ögon fylldes av tårar. Ty de hade upptäckt en smäcker, behagfull skonert, som knappa tre lieues längre bort låg där ute på den blanka ytan med alla segel tillsatta och väntade...
Marguerite snarare anade än urskilde, att det var »Måsen», Percys älsklingsfartyg, med den gamle sjöbjörnen Briggs, den duktigaste av alla skeppare, ombord, och sin besättning av hurtiga brittiska sjömän. Dess vita segel, som glänste i månskenet, tycktes bringa Marguerite en glättig och förhoppningsfull hälsning, som hon dock var rädd att tro på. Därute låg »Måsen» och väntade på sin herre, lik den vackra vita fågel, vars namn den bar, färdig att på starka vingar sträcka ut till havs... Men han — han skulle aldrig mera se sin vackra båt, aldrig åter trampa dess fejade däck, aldrig mera skönja hemlandskustens vita kalkklippor...
Åsynen av skonerten gav henne nya krafter. Rymden omkring henne dallrade av ljus; hon skulle kunna urskilja stugan på strandklipporna på långt avstånd, hon ville hasta dit och varna dem — åtminstone uppmana dem att sälja sina liv dyrt...
Hon började springa nere i ett slags sänka i marken, liknande ett dike, där hon ansåg sig något så när trygg, och efter en stund måste hon ha hunnit om Chauvelin och Desgas, ty plötsligt hörde hon åter deras röster, denna gång bakom sig. Hon kastade en blick nedåt de skrovliga klipporna — nedstigandet borde bli tämligen lätt, eftersom de ej voro särdeles branta, och det borde gå bra att stiga på de många stenblocken.
Plötsligt upptäckte hon, något till vänster och ungefär halvvägs utför sluttningen, en grovt hoptimrad liten koja. Ett rött sken glimmade fram genom en springa i väggen likt en ledfyr. Hennes hjärta upphörde för ett ögonblick att slå, så överväldigande blev sinnesrörelsen...
Hon fortsatte nedstigandet, balanserande från stenblock till stenblock, utan att fråga efter vare sig fienderna straxt ovanför henne eller soldaterna, som tycktes ha lagt sig i bakhåll i förväntan på att den långe engelsmannen skulle uppenbara sig. Framåt hastade hon, med hjärnan rymmande blott en enda tanke...
