Gubben Blanchards stuga.
Plötsligt fastnade hennes fot i en hålighet mellan två stenblock, och hon föll handlöst omkull. Hon reste sig mödosamt, med skråmade och blödande händer, och påskyndade ytterligare sina steg. Då hörde hon med ens, hur andra, ännu snabbare fotsteg ljödo tätt bakom henne. I nästa ögonblick grep en stark hand tag i hennes kappa, och hon tvangs ned på sina knän, medan någonting mjukt snoddes kring nedre delen av hennes ansikte för att hindra henne från att skrika på hjälp.
Halvt från sina sinnen av vrede och smärta kastade hon hjälplösa blickar omkring sig. Som genom en dimma, vilken tycktes tätna allt mera omkring henne, såg hon ett par vassa, skadeglada ögon, som hon tyckte skimrade med en avgrundslik grön glans.
Hon låg i skuggan av en stor kullersten. Chauvelin kunde ej urskilja hennes drag, men han förde trevande sina magra fingrar över hennes ansikte.
— Vid alla helgon i kalendern — en kvinna! viskade han.
— Inte törs man släppa henne igen, så mycket är säkert, mumlade han åter efter några sekunder. — Jag kan just undra...
Plötsligt gjorde han ett uppehåll, och efter några sekunders tystnad brast han ut i ett dämpat, underligt skratt, medan Marguerite ånyo, med en rysning av motvilja och skräck, kände hans beniga fingrar stryka över sitt ansikte.
— Jag må säga — detta var en förtjusande överraskning ni berett er ödmjuke tjänare! viskade han med låtsat galanteri.
Och Marguerite kände sin motståndslösa hand lyftas till Chauvelins tunna, gäckande läppar.
Situationen hade nära nog kunnat kallas löjlig, om den ej på samma gång varit så fruktansvärt tragisk. Där låg den stackars uttröttade och förtviflade kvinnan, halvt vansinnig vid tanken på, att alla hennes strävanden varit förgäves, och tog på knä emot sin dödsfiendes elaka och hånande artigheter...
Sansen höll på att övergiva henne; halvkvävd av duken, som täckte hennes mun, ägde hon ej styrka att röra sig eller ge minsta ljud ifrån sig.
Chauvelin måste ha givit några befallningar, som hon i sitt nära nog medvetslösa tillstånd ej uppfattat. Ty hon kände, att
222
