Skonerten på redden.
Havet mullrade och sorlade som förut, och höstvinden ven melankoliskt genom strandhavrens tuvor. Hed och klippor lågo försänkta i dödstystnad.
Plötsligt hördes på ganska nära håll en munter, malmfull röst, som stämde upp den engelska folksången:
»God save the King!»
XXX.
Skonerten på redden.
Marguerites hjärta upphörde att slå. Hon kände, mer än hörde, hur männen i bakhållet sakta gjorde sig i ordning till den avgörande kampen.
Rösten kom allt närmare. I denna klippuppfyllda omgivning, genljudande av ekon, vilka blandade sig med bränningens oavlåtliga dån, var det omöjligt att säga, från vilket håll denne sjungande vandringsman närmade sig, som bad Gud frälsa sin kung, medan han själv befann sig i dödsfara... Från att i början ha ljudit svag klingade sången nu allt starkare; då och då lossnade en liten sten, antagligen under vandrarens stadiga fotsteg, och rullade utför den klippiga sluttningen.
Nu hörde hon Desgas spänna sin gevärshane tätt bakom henne...
Nej, nej!... Gud i himmelen, det fick inte ske, hellre fick då Armands blod komma över hennes huvud och hon bliva brännmärkt som sin egen broders mörderska... Han, den andre, måste räddas till vad pris som helst...
Med ett vilt skallande rop sprang hon upp och rusade runt den klippa, mot vilken hon legat stödd. Hon såg det matta röda skenet genom springorna i kojans vägg, hon hastade fram till den och föll rakt emot den... Som en vansinnig började hon bulta med bägge sina knutna händer mot den, medan hon ropade med sina lungors hela styrka:
— Armand! Armand, för Guds skull skjut! Er anförare är här straxt intill, men han är förrådd! Armand, Armand, skjut då! I himlens namn!
227
