Skonerten på redden.
Hon greps och kastades till marken. Hon slog sig illa mot den vassa klippgrunden, men hon skrek som förut med en röst, som hördes vida omkring:
— Percy, min make, för Guds skull fly! Armand! Armand, varför skjuter du ej?
— Någon där — tysta munnen på henne som skriker! väste Chauvelin, som knappast kunde låta bli att bära våld på den förmätna, som ännu en gång vågade korsa hans planer.
Någonting kastades över hennes ansikte, så att andedräkten togs ifrån henne och hon blev ur stånd att tala.
Även den djärve sångaren hade tystnat, utan tvivel varnad av Marguerites häftiga skrik. Männen hade rusat upp — nu tycktes ej längre någon tystnad vara av nöden, när klipporna genljödo av den arma, förtvivlade kvinnans ångestrop.
Chauvelin hade med en ed hastigt ropat ut sin befallning:
— In i stugan, karlar, och låt ingen människa undslippa levande!
Månen hade åter glidit fram mellan de söndertrasade molnen; mörkret över klippstranden hade efterträtts av silverskimrande ljusflöden. Några av soldaterna hade rusat fram till stugans dörr, medan en utav dem höll vakt över Marguerite.
Dörren stod öppen på glänt, och de framstörtande soldaterna slogo upp den på vid gavel. Därinne låg allt försänkt i mörker, och endast den tynande kolelden spred ett dunkelrött sken. Soldaterna stannade häpna i dörröppningen, mekaniskt väntande på ytterligare order.
Chauvelin, som var beredd på det häftigaste motstånd inifrån stugan, blev helt bestört vid åsynen av soldaterna, där de ställt upp sig liksom på vakt... Och ej ett ljud trängde ut inifrån stugan.
Betagen av en obehaglig aning gick även han fram till stugdörren, tittade in i det stumma dunklet och for häftigt ut:
— Vad skall detta betyda?
— Ja, säg det, medborgare, svarade en av soldaterna. — Stugan tycks vara alldeles tom.
— Äro ni galna, karlar, ha ni låtit dem undkomma? skrek Chauvelin i fullt raseri. — Jag har ju gett order om att varenda
228
