Räddningen.
med sig budskapet om en lycka, för stor för att kunna vara verklig ... Eller yrade hon?
Hon lyssnade ånyo, och återigen hörde hon diverse engelska kraftord, som klingade i hög grad jordiska och ej det minsta besläktade med paradisiska viskningar eller suset från änglavingar...
Hon spejade ivrigt åt alla håll. Där borta någonstädes, över eller under henne, bakom något klippblock eller inne i en klyfta, men alltjämt dold för hennes feberheta, längtansfulla blickar, måste ägaren till denna stämma befinna sig. Förr i världen hade den retat henne, men nu skulle hon bli den lyckligaste skapade varelse, om hon blott kunde utgrunda, varifrån den kom.
— Percy, Percy! ropade hon vilt, sliten mellan fruktan och hopp. — Jag är ju här! Kom till mig! Var är du? Percy! Percy!...
— Det är nog en smal sak att ropa på mig, min lilla vän, svarade samma sävliga, sömniga röst, men ta mej raggen om jag kan komma till dig... De här förbaskade franska grodätarna ha handskats med mig som om jag varit en annan lutfisk... Jag hänger knappt mera ihop... Jag kan inte röra mig ur fläcken, det är saken...
Men ännu fattade Marguerite ingenting — det var henne omöjligt att förstå, varifrån denna röst egentligen kom, som var henne så kär och välbekant, men som nu gav intryck av svårt fysiskt lidande... Här fanns ju ingen människa i närheten... utom borta vid den där klippan... Herre Gud... juden!... Var hon vansinnig eller drömde hon?
Ryggen höll han vänd mot det bleka månljuset, där han låg på huk och fåfängt sökte röra sig från stället med de hårt sammanbundna armarna. Marguerite sprang fram till honom, tog hans huvud mellan båda sina händer — och blickade rakt in i ett par blåa ögon, godmodiga, till och med en smula skälmska, vilka lyste fram under judens svartmuskiga och hemskt förvridna mask.
— Percy!... Percy!... Min make! flämtade hon, svag och matt av den överväldigande fröjden. — Gud vare tack! Gud vare lovad!
— Ja visst, kära du, svarade han godlynt, det där få vi göra
239
