Räddningen.
bägge två längre fram, bara du nu kan få upp dessa välsignade repstumpar, så att jag kommer ur denna föga eleganta attityd.
Någon kniv hade hon ej, och hennes fingrar voro kraftlösa och stela av nattkylan. Men hon drog och gnagade med sina vita små tänder, medan tårarna föllo brännheta ned på de stackars bundna och och misshandlade händerna framför henne.
Äntligen, då repen efter krampaktiga bemödande från hennes sida tycktes ge med sig, pustade han:
— Har det någonsin hänt i levande livet, det undrar jag just, att en engelsk ädling låtit sig genomprygla av en usel utlänning utan det minsta försök att ge lika gott igen?
Den utståndna fysiska smärtan tycktes i hög grad ha utmattat honom, och när repen till sist gåvo vika, föll han ihop som en orörlig massa.
Marguerite kastade hjälplösa blickar omkring sig.
— Ack, om här funnes en droppe drickbart vatten på denna rysliga strand! ropade hon i sin ångest, när hon såg, att hon var nära att förlora medvetandet.
— Ånej, vet du vad, mumlade han med sitt godmodiga leende, för min del skulle jag nog föredraga en droppe god fransk konjak... Och sticker du ner handen i fickan på denna flottiga gamla kaftan, hittar du nog min flaska... Förbaska mig om jag kan röra en fena...
När han druckit en klunk konjak, tvingade han Marguerite att göra detsamma.
— Se där — smakade det inte bra? Säg, vännen lilla? sade han med en suck av belåtenhet. — Hå hå ja ja, det här var allt en bra nog underlig kostym för välborne sir Percy Blakeney att uppträda uti för sin fru... Bevara mig väl — han for med handen över sin haka — jag har inte rakat mig på nära tjugu timmar, jag måtte sannerligen se trevlig ut... Och vad dessa hebräiska öronlockar äro klädsamma sedan!
Skrattande tog han av sig den vanställande peruken med dess flottiga ringlar och sträckte ut sina långa lemmar, som voro domnade efter de många timmarnas tvunget hopkrupna och nedhukade ställning. Därpå böjde han sig fram och såg länge och forskande in i sin hustrus ögon.
240
