Räddningen.
— Percy, viskade hon, medan en djup rodnad betäckte hennes fina kinder och hals, om du bara visste...
— Men det gör jag ju, käraste... allting, sade han med ett oändligt milt uttryck.
— Och kan du någonsin förlåta?
— Jag har ingenting att förlåta, älskade! Ditt hjältemod och din uppoffrande ömhet, varav jag — tyvärr — gjort mig så föga förtjänt, ha mer än gottgjort den där olyckliga händelsen under balen...
— Då visste du alltså... hela tiden? viskade hon.
— Ja, svarade han ömt, jag visste... hela tiden... Men, vid Gud, hade jag bara förstått, vilket ädelt hjärta du har, min Margot, skulle jag ha förtrott mig åt dig, så som du förtjänat, så att du skulle ha sluppit att genomgå de senaste timmarnas förfärliga lidanden för att jaga efter en man, vilken gjort så mycket, som förtjänar förlåtelse...
De sutto bredvid hvarandra, stödda mot en klippa, och han hade lutat sitt värkande huvud mot hennes axel. Och hon var mycket, mycket lycklig.
— Detta är ungefär som den blinde, vilken leder den lame, eller hur, hjärtevännen? sade han med det blida leende, som hon så väl kände till. — För pocker, jag vet inte vilket som värker mest, min ryggtavla eller dina små älskade fötter.
Han lutade sig fram och såg ömt på dem, där de tittade fram genom de trasiga strumporna och buro ett rörande vittnesbörd om allt vad hon fått genomgå.
— Men Armand!... utbrast hon med plötslig skräck och ett aggande stygn av samvetskval, då mitt i lyckan bilden av den avhållne brodern steg upp för hennes inre syn.
— Frukta ej för Armand, käraste, sade han ömt. — Har jag inte givit dig mitt hedersord på att han skulle bli räddad? Han jämte Tournay och de andra äro i detta nu välbehållna ombord på »Måsen».
— Men hur har det gått till? flämtade hon. — Jag förstår inte.
— Det är enkelt nog, kära du, svarade han med sitt godmodiga skratt. — Du förstår, när, jag märkte, att det där kräket
