Flyktingarna.
Detta var ett faktum, varåt främlingen gärna lämnade sitt erkännande. Och det var säkert ett ovanligt förmätet antagande, att någon människa någonsin skulle förmå rubba herr Jellybands fast rotade åsikter angående den totala underlägsenheten hos samtliga invånare i det övriga Europa.
III.
Flyktingarna.
Det kunde ej bestridas, att det i varje del av England rådde en mycket stark upphetsning mot fransmännen och deras göranden och låtanden. Smugglare och de, som öppet drevo handel mellan franska och engelska kusten, förde då och då med sig underrättelser tvärs över havet, som kommo varje rättrådig engelsmans blod att koka och hos honom väckte begäret att få »bulta upp» det där mördareföljet, som fängslat sin kung och hela den kungliga familjen, utsatt drottningen och de kungliga barnen för all slags ovärdig behandling och just nu högt pockade på att få se hela bourbonska familjens och alla dess anhängares blod.
Avrättandet av prinsessan av Lamballe, Marie Antoinettes unga intagande väninna, hade fyllt hela England med outsäglig fasa, och det dagliga slaktandet av tjogtals rojalister av god familj, vilkas enda brott bestod däruti, att de buro ett aristokratiskt namn, tycktes till hela det civiliserade Europa ropa efter hämnd.
Trots allt vågade dock ingen lägga sig emellan. Burke hade uttömt all sin vältalighet på försöken att förmå den engelska regeringen att gå anfallsvis till väga mot skräckregementet i Frankrike, men herr Pitt ansåg med den för honom karakteristiska försiktigheten, att landet ännu ej hade råd att inlåta sig på ett nytt besvärligt och kostsamt krig. Det var Österrike, som borde taga initiativet, Österrike, vars fagraste dotter nu var en avsatt drottning, fängslad och förolämpad av en tjutande pöbel. Och — så resonnerade herr Fox — det anstod verkligen ej England att gripa till vapen, därför att en del löst folk i Frankrike behagade mörda varandra.
19
