Flyktingarna.
Sally höll redan på med att hjälpa damerna av med ytterkläderna, och lätt rysande gingo båda fram till den muntert flammande brasan.
Det uppstod allmän rörelse bland gästerna inne i rummet. Sally hade beställsamt skyndat ut i köket, medan Jellyband, som riktigt kommit i farten med sina djupa bugningar, makade ett par stolar tillrätta framför elden. Herr Hempseed förde handen till tupén och tycktes betänkt på att offra sin egen sköna plats. Alla stirrade nyfiket, men dock vördnadsfullt, på resenärerna.
— Ack, messieurs, vad kan jag säga? sade den äldre av de båda damerna.
Hon framsträckte ett par fina, aristokratiska händer mot brasvärmen och blickade med outsäglig tacksamhet först på lord Antony och sedan på den ene av de unga männen, som utgjorde hennes sällskap. Han var just sysselsatt med att befria sig från sin tunga regnrock med dess vidlyftiga krage.
— Bara att ni är glad åt att vara i England, comtesse, svarade lord Antony, och att ni ej lidit för mycket av er ansträngande resa.
— Ack, visst äro vi övermåttan glada åt att vara i England, sade den äldre damen, medan hennes ögon fylldes av tårar, och vi ha redan glömt alla våra lidanden.
Hennes röst var låg och melodisk, och det låg en prägel av stilla värdighet, en erinran om många, nobelt utståndna lidanden över det vackra, aristokratiska ansiktet med dess rikedom av snövitt hår, högt upptornat över pannan efter den tidens mod.
— Jag hoppas min vän, sir Andrew Ffoulkes, visade sig vara en underhållande reskamrat, madame?
— Ja i sanning, sir Andrew var vänligheten själv. Hur skola mina barn och jag någonsin kunna visa nog tacksamhet mot er alla, messieurs?
Hennes sällskap, en späd, flicklik gestalt med anletet präglat av ett rörande uttryck av trötthet och sorg, hade ännu så länge ingenting sagt, men hennes stora bruna ögon, som nu stodo fulla av tårar, sågo upp från elden och sökte sir Andrew Ffoulkes, som flyttat sig närmare spiseln och henne. När hennes blick mötte hans, som med oförställd beundran vilade på det ljuva ansiktet
24
