Den röda nejlikan.
dödsfara — jag skulle aldrig ha lämnat honom, såvida inte... såvida inte barnen varit... Jag slets emellan min plikt mot honom och min plikt mot dem. De vägrade fara utan mig... och ni och era vänner försäkrade mig så bestämt, att även min man skulle räddas. Men ack — när jag är här — bland er alla — i detta vackra, fria England — då tänker jag på honom, hur han måste fly för sitt liv, jagad likt ett stackars djur... utsatt för sådan ohygglig fara... Ack, jag borde inte ha lämnat honom... jag borde inte ha lämnat honom...
Den stackars gamla damen gav nu fritt lopp åt sin sorg; trötthet, sinnesrörelse och nervositet hade alldeles övermannat hennes annars så stela och förnämt reserverade väsen. Hon grät sakta för sig själv, medan Suzanne skyndade fram till henne och försökte kyssa bort hennes tårar.
Lord Antony och sir Andrew hade ej gjort något försök att avbryta grevinnan, medan hon talade.
Utan tvivel kände de djupt deltagande för henne, själva deras tystnad vittnade härom — men i alla tider, alltsedan England varit vad det är, har en engelsman städse blygts en smula för sin egen sinnesrörelse och sitt eget deltagande. Och därför sade de båda unga männen ingenting, utan gjorde sitt bästa för att dölja sina känslor, vilket endast lyckades dem i så måtto, att de sågo oändligt enfaldiga och tafatta ut.
— Vad mig beträffar, monsieur, sade Suzanne plötsligt, i det hon under en rikedom av krusiga bruna lockar tittade fram på sir Andrew, så litar jag absolut på er, och jag vet, att ni skall föra min käre far välbehållen till England, alldeles som ni gjort det med oss i dag.
Detta sades med så mycken förtroendefullhet, en så stark känsla av hopp och förvissning, att blotta tonfallet liksom genom ett trollslag torkade moderns ögon och lockade fram ett leende på allas läppar.
— Ni gör mig alldeles förlägen, mademoiselle, svarade sir Andrew. — Fastän mitt liv står till ert förfogande, har jag endast varit ett anspråkslöst redskap i händerna på vår store ledare, som uttänkt och verkställt er räddning.
29
