Den röda nejlikan.
Han hade talat med så mycken värme och lidelse, att Suzannes ögon fästes på honom med oförställd förundran.
— Er ledare, monsieur? sade grevinnan ifrigt. — Javisst, det är ju klart, att ni måste ha en ledare. Men det tänkte jag inte på förut. Var finns han någonstans? Jag måste genast gå till honom, och jag och mina barn vilja kasta oss för hans fötter och tacka honom för allt vad han gjort för oss.
— Ack, madame, tyvärr är det omöjligt, sade lord Antony.
— Omöjligt — varför det?
— Därför att den Röda nejlikan arbetar i tysthet, och hans identitet är endast känd av hans närmaste omgivning, som också måst avlägga det strängaste tysthetslöfte.
— Den Röda nejlikan! sade Suzanne med ett glättigt skratt. — Ett sådant lustigt namn! Vad menas med den Röda nejlikan, monsieur?
Hon tittade nyfiket och intresserat på sir Andrew.
Den unge mannens ansikte hade blivit nästan förklarat. Hans ögon strålade av hänförelse; hjältedyrkan, kärlek och beundran för denne ledare tycktes bokstavligen lysa ur hans manligt vackra drag.
— Den Röda nejlikan, mademoiselle, sade han slutligen, är namnet på en liten blygsam vildblomma vid vägen. Men det är också det namn, som valts för att dölja identiteten av den bäste och tappraste man i hela världen, så att han må lättare bli i stånd att fullgöra det ädla värv han förelagt sig.
— Javisst, inföll här den unge vicomten, jag har hört talas om denna Röda nejlika. En liten blomma — med fem små röda kronblad, jaha... Det påstås i Paris, att för var gång en rojalist undkommer till England, den där djävulen, Fracquier-Tinville, allmänna åklagaren, mottager ett papper, varpå den lilla blomman står målad i rött... Inte sant?
— Jo, så är det, bekräftade sir Antony.
— Då har han väl fått ett sådant papper i dag?
— Utan tvivel.
— Ah! Jag undrar just vad han säger! utbrast Suzanne muntert. — Jag har hört, att bilden av den lilla röda nejlikan är det enda, som skrämmer honom.
30