En sprätt från 1792.
Hon samlade ihop sina frasande kjolar, antog en överdrivet rak hållning och vandrade med fasta steg mot dörren.
— Suzanne, sade hon, härmande grevinnans röst, jag förbjuder dig att tala med den där kvinnan!
Det skratt, som åtföljde denna replik, ljöd måhända en smula tvunget och ihåligt, men varken sir Andrew eller lord Tony voro några skarpa iakttagare. Minspelet var emellertid så överdådigt, tonfallet så på pricken träffat, att bägge de unga männen uppstämde ett entusiastiskt »bravo!»
— Ack, lady Blakeney, började lord Tony, vad de måste sakna er vid Comédie Française, och vad parisarna måste hata sir Percy för att han tagit bort er!
— Kära ni, genmälde Marguerite med en ryckning på sina behagfulla axlar, det är omöjligt att hata sir Perey för någonting! Hans kvickhet och roligheter skulle avväpna till och med madame la comtesse.
Den unge vicomten, som ej brytt sig om att följa sin mor, när hon gjort sin värdiga sortie, tog nu ett steg framåt, färdig att uppträda till grevinnans försvar, om lady Blakeney skulle avskjuta ytterligare några pilar mot henne. Men innan han hann uttala den hövliga protest, som svävade på hans läppar, hördes ett skallande, bra nog enfaldigt skratt utifrån, och i nästa ögonblick visade sig en ovanligt reslig och mycket dyrbart klädd gestalt i dörröppningen.
VI.
En sprätt från 1792.
Sir Percy Blakeney hade, enligt vad den tidens krönikor
meddela oss, i detta nådens år 1792 ännu ett eller par år kvar på
rätta sidan om trettiotalet. Mycket lång, även för att vara
engelsman, bredaxlad och stadigt byggd skulle han ha gjort skäl för
berömmet att se ovanligt bra ut, så vida ej ett visst lojt uttryck
i hans djuptliggande ögon varit, och dessutom detta ständiga,
smått fåniga skratt, som allt annat än klädde hans kraftiga,
välformade mun.
40
