En sprätt från 1792.
exemplar av engelskt mankön. Ända tills det narraktiga uppträdandet, de tillgjorda fasonerna, det eviga fånskrattet gjort ett brått slut på åskådarens beundran för sir Percy Blackeney...
Han hade med makliga steg promenerat in i den lilla värdshussalen, i det han skakade vätan av sin fina överrock. Därefter satte han upp en guldinfattad monokel till sitt slöa blå öga och mönstrade sällskapet, som plötsligt hemfallit åt förlägen tystnad.
— Tjänare, Tony! Står till, Ffoulkes? sade han, då han kände igen de båda unga männen och skakade hand med dem. — För tusan, min käre vän, fortfor han, kvävande en lindrig gäspning, har ni någonsin varit ute för ett sådant gement väder? Ett förbaskat klimat, detta!
Med ett egendomligt litet skratt, både förläget och sarkastiskt, hade Marguerite vänt sig mot mannen och synade honom från topp till tå med ett skälmaktigt uttryck i sina spelande blå ögon.
— Hm, sade sir Percy efter några ögonblicks tystnad och då ingen gjorde min av att vilja yttra någonting, herrskapet är så långa i synen allesammans... Hur är det fatt?
— Ack, det är rakt ingenting, sir Percy, svarade Marguerite i en ton, vars munterhet dock föreföll en smula konstlad. — Åtminstone ingenting, som behöver störa ditt sinneslugn — bara en förolämpning mot din hustru.
Det skratt, som åtföljde detta yttrande, var tydligen avsett att lugna sir Percy med avseende på händelsens vikt och betydelse. Det fyllde i så fall tydligen sitt ändamål, ty instämmande i skrattet återtog den äkta mannen saktmodigt:
— Min söta vän, det menar du väl inte? För tusan — vem var den djärve, som vågade ge sig i kast med dig?
Lord Tony försökte lägga sig emellan, men hann ej göra det, ty den unge vicomten hade redan raskt stigit fram.
— Monsieur, sade han på bruten engelska och lät sitt lilla tal föregås av en elegant bugning, min mor, grevinnan de Tournay de Basserive, har förolämpat madame, som, ser jag, är er fru. Jag kan ej bedja er om ursäkt för vad min mor gjort; vad hon gör, är i mina ögon rätt. Men jag är redo att erbjuda er den vanliga upprättelsen mellan män av ära.
45
