Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En sprätt från 1792.

Blakeney, godmodig som alltid, hade redan börjat skratta med på sin egen bekostnad.

— Det där var allt väldigt fyndigt sagt? sade han och vände sig helt ogenerat mot vicomten. — Förbaskat kvickt fruntimmer, min fru, sir... Det kommer ni snart underfund med, bara ni fått vara en liten tid i England.

— Sir Percy har rätt, vicomte, inföll nu lord Antony och lade vänligt handen på den unge fransmannens skuldra. — Det skulle knappast vara rekommenderande för er karriär i England, om ni begynte den genom att utmana honom till duell.

Vicomten tvekade ännu ett ögonblick; därpå sade han med en lätt axelryckning, riktad mot den egendomliga hederslag, som tillämpades på denna dimsvepta, regnblötta ö:

— Gott, om monsieur är nöjd, så är det mig alldeles egalt... Ni, milord, har uppträtt som fredsmäklare. Om jag handlat orätt, så tvår jag mina händer.

— Ja för all del, två dem bäst ni gitter, med såpa och sand till, genmälde Blakeney med en långdragen suck av belåtenhet. — En sådan lättretlig valp! sade han för sig själv med lägre röst. — Guds död, Ffoulkes, är det folk av den varan, som du och dina vänner hämta hit från Frankrike, så lyd mitt råd: släpp ned dem, när ni äro mitt på Kanalen, min vän, eljes får jag lov att tala med gamle Pitt om dem, och laga, att han utfärdar införsel­förbud och sätter in er i kurran, om ni smugglar.

— Ack, sir Percy, er ridderlighet för er in på villovägar, sade Marguerite kokett. — Ni glömmer, att ni själv importerat ett ganska vidlyftigt kolly från Frankrike.

Blakeney reste sig långsamt, och görande en djup och ceremoniös bugning för sin fru, sade han med fulländat galanteri:

— Det tilläts mig att välja, madame, och min goda smak förnekar sig aldrig,

— Jo, den oftare än er ridderlighet, är jag rädd, genmälde hon sarkastiskt.

— Men så tag då ditt förnuft till fånga, min söta vän! Tror du att jag ämnar låta min kroppshydda bli nåldyna åt varenda liten spoling, som inte gillar formen på min näsa?

— För all del, sir Percy, skrattade lady Blakeney, det

48