En sprätt från 1792.
behöver ni inte vara rädd för. Det är minsann inte herrarna, som inte gilla formen på min nasus.
— Sa’ ni rädd? Tvivlar ni på mitt ord, madame? Det är väl inte för inte, som jag beskyddar boxningskampen! Jag har givit mig i kast med Röde Sam mer än en gång, och den som fick näsblod — inte var det jag.
— Nej, verkligen? sade Marguerite, och det spotska skrattet klingade ånyo under värdshussalens gamla mörknade ekbjälkar. — Dig som boxare, det skulle ha roat mig att se... ha ha ha! ... Du måste allt ha tagit dig något ut! ... Och ändå är du rädd för en liten fransk pojke — hi hi hi!
— Ha ha ha! föll sir Percy in med sin grova bas. — I sanning, madame, ni hedrar mig! Har du hört på maken, Ffoulkes! Jag har narrat min fru att skratta... Europas snillrikaste kvinna! ... Den triumfen måste vi dricka ett glas på! — Han knackade hårt i bordet näst intill. — Hitåt, Jelly! Rör på spelet, karl, var håller du hus?
Harmonien var återställd. Krögar Jellyband gjorde en kraftansträngning för att sansa sig efter de många sinnesrörelser han utstått under den senaste halvtimmen.
— En bål med glödgat vin — kryddat och starkt, va’? sade sir Percy. — Det ingenium, som nyss kom en så kvick kvinna att skratta, måste fuktas! Ha ha ha! Raska på, min gode Jelly!
— Nej, vi ha inte tid, sir Percy, inföll Marguerite. — Skepparen är genast här, och min bror måste gå ombord, annars går »Måsen» miste om floden.
— Tid, mitt socker? Det är tid tillräckligt för varje gentleman att dricka sig full och komma ombord på skutan, långt innan floden bryter in.
— Jag tror, hennes nåd, sade Jellyband vördnadsfullt, att den unge herrn kommer hit nu tillsammans med sir Percys skeppare.
— Det var bra, sade Blakeney, då kan Armand vara med om vårt glödgade vin. Tror du, Tony, fortfor han, vänd emot vicomten, att er lilla huggvärja vill vara med om ett glas? Säg honom, att det i så fall blir en försoningsskål.
