Syster och bror.
vackra vitskimrande kust och de lustiga, oregelbundna husen, som lågo i en grupp omkring hamnarmen och kajen.
Marguerite gick ut i portvalvet och blickade bortåt havet. Avtecknande sig mot den ständigt växlande himlen låg en smäcker slättoppad skonert, med de vita segeln tillsatta, och gungade sakta för brisen. Det var »Måsen», sir Percy Blakeneys jakt, som låg redo att föra Armand S:t Just tillbaka till Frankrike, rakt in i virveln av denna sjudande, blodiga revolution, som vräkte ett konungadöme över ända, anföll en religion och förstörde ett samhälle, för att på traditionens aska söka grunda ett nytt Utopia, varom ett fåtal människor dömde, men som ingen ägde kraft att genomföra.
På avstånd såg man två gestalter nalkas »Fiskarens vila». Den ene var en äldre man med den välbekanta gråa »skepparkransen» omkring sin runda, kraftiga haka; han gick med den egendomligt vaggande gång, som ofelbart röjer sjömannen. Den andre var en ung, smärt byggd man, som tog sig överraskande bra ut i den tunga, mörka överrocken med sina många kragar; han var slätrakad, och det mörka håret låg tillbakastruket över en ren och ädel panna.
— Armand! sade Marguerite Blakeney, så fort hon såg honom nalkas på avstånd, och ett lyckligt leende lyste genom tårarna upp hennes förtjusande ansikte.
En minut senare stodo bror och syster slutna i varandras armar, medan den gamle skepparen vördnadsfullt höll sig en smula åt sidan.
— Hur lång tid ha vi på oss, Briggs, frågade lady Blakeney, innan herr S:t Just behöver gå ombord?
— Vi böra allt lyfta ankar inom en halvtimme, ers nåd, svarade skepparen och förde handen till sin gula sydväst.
Läggande sin arm i broderns, förde Marguerite honom ned mot strandklipporna.
— En halv timme, sade hon och blickade vemodigt ut mot sjön — bara en halv timme till, och du är långt ifrån mig, Armand! Ack, jag kan inte tänka mig att du skall fara från mig, käraste! De här sista få dagarna, då Percy har varit borta och jag har fått ensam rå om dig, ha glidit förbi som en dröm.
51
