Syster och bror.
äro betydligt mindre farliga och obekväma... Men du lovar ju att vara försiktig, tillade hon, åter allvarlig.
— Så vitt det är mig möjligt... det lovar jag.
— Kom ihåg, käraste, att du är den ende jag har, som... som frågar efter mig...
— Åh, så du säger, systerlill, du har ju så många nya intressen nu. Och Percy håller av dig...
Ett uttryck av sällsamt vemod trädde fram i hennes ögon, då hon viskade:
— Han gjorde det... förr...
— Men naturligtvis...
— Ack, seså, käraste, gör dig inga bekymmer för min skull! Percy är mycket snäll...
— Jo, avbröt han med stor bestämdhet, din glädje och ditt välbefinnande ligga mig oändligt mycket om hjärtat, min Margot. Hör på mig, käraste, jag har inte förut talat med dig i detta ämne — det var som om orden fastnat i min strupe, för var gång jag ville tala med dig därom... Men huru som helst — jag känner, att det är mig omöjligt att resa, utan att ha gjort dig en enda fråga... Du behöver inte svara mig, om det bär dig emot, tillade han, då han såg, hur ett hårt, nästan förfärat uttryck plötsligt trädde fram i hennes ögon.
— Vad menar du? frågade hon hastigt.
— Vet sir Percy Blakeney, att... Jag menar, har han reda på den roll du spelade vid markisen de S:t Cyrs arrestering?
Hon skrattade — ett glädjelöst, bittert, föraktfullt skratt, som sällsamt skorrade mot röstens välklang.
— Att jag angav markisen de S:t Cyr, menar du, för domstolen, som sedermera sände honom och hela hans familj till giljotinen?... Jo, det vet han... Jag berättade det för honom, sedan vi blivit gifta...
— Du berättade för honom alla de närmare omständigheterna — vilka så fullkomligt fritogo dig från skuld?
— Det var för sent att tala om »omständigheter»; han hade hört historien från annat håll — min bekännelse kom litet sent, tycks det... jag kunde inte mera åberopa förmildrande omständigheter — jag ville inte förödmjuka mig själv genom att söka förklara —
53
