Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Syster och bror.

— Och?

— Och nu har jag den tillfredsställelsen att veta, Armand, att den störste narr i England hyser det mest oblandade förakt för sin hustru.

Hon talade med både vrede och sorg i rösten, och Armand S:t Just, som var så varmt fästad vid henne, kände, att han något omilt vidrört ett öppet och värkande sår.

— Men sir Percy älskade dig ju, Margot, återtog han sakta.

— Älskade mig? — Ja, Armand, en tid trodde jag, att han gjorde det, annars skulle jag inte gift mig med honom. Jag för­modar —

Hon talade mycket hastigt, som om hon var glad att få bli utav med en tung börda, som tryckt henne i långa månader.

— Jag förmodar, att till och med du trodde, — som alla andra gjorde — att jag gifte mig med sir Percy för hans rikedoms skull, men jag försäkrar dig, käraste — det var inte så. Han tyck­tes dyrka mig med en sällsamt intensiv och koncentrerad lidelse, som fann raka vägen till mitt hjärta. Jag hade aldrig älskat nå­gon förut, som du nog vet, och jag var då tjugufyra år — så att det var ju rätt naturligt, om jag trodde, att det ej låg för min natur att älska. Men alltid har jag tänkt mig, att det måste vara ljuvligt — ljuvligt mer än ord kunna skildra — att älskas blint, lidelsefullt, av en annan människas hela varelse... Och just det faktum, att Percy var trög och inskränkt, utgjorde på sitt sätt en lockelse för mig, i det jag tänkte, att det var en sådan natur, som skulle helt gå upp i mig... En begåvad man skulle naturligtvis ha andra intressen, en ärelysten man andra vyer och förhoppnin­gar... En man med få tankar i sin hjärna trodde jag skulle dyrka och tillbedja, inte tänka på någonting annat. Och jag var redo att svara, Armand, jag skulle ha låtit mig dyrkas och skänkt oänd­lig kärlek i gengäld ...

Hon suckade — och det låg en värld av svikna förhopp­ningar i denna suck.

Armand S:t Just hade låtit henne tala, utan att avbryta henne; han lyssnade till henne, medan hans egna tankar svävade vida omkring. Det var förfärligt att se en ung och vacker kvinna — en flicka i allt, så när som till namnet, — som ännu knappast

54