Syster och bror.
överskridit livets tröskel, men ändock såg sig berövad allt hopp, berövad illusioner, berövad de gyllene och fantastiska drömmar, som skulle ha gjort hennes ungdom till en glättig dans på rosor.
Och ändå — fastän han innerligt höll av sin syster — ändå kanske han förstod... Han hade studerat män i många land, män av alla åldrar, män av olika begåvning, olika samhällsställning, och i sitt hjärtas innersta förstod han, vad Marguerite lämnat osagt.
Percy Blakeney var visserligen tämligen klent utrustad i andligt avseende, men i hans trögt arbetande hjärna rymdes dock denna okuvliga stolthet, medfödd hos ättlingen av en lysande engelsk adelssläkt med många anor. En Blakeney hade stupat på Bosworth Field; en annan hade offrat liv och förmögenhet för en trolös Stuarts skull, och denna samma stolthet — dåraktig och fördomsfull skulle republikanen Armand kalla den — hade helt säkert sårats i sin ömmaste punkt, då den nyblivna lady Blakeney yppat den skuld, som låg för hennes tröskel.
Hon hade varit ung och vilseledd — måhända påverkad av dåliga rådgivare. Armand visste detta, och de, som dragit fördel av Marguerites ungdom, hennes lifliga impulser och hennes oförsiktighet, visste det ännu bättre. Men Blakeney hade nu en gång format sig sin åsikt; han ville ej lyssna till några omständigheter, utan han endast höll sig till fakta, och dessa hade visat honom hans hustru förrådande en oskyldig människa till en olaglig domstol, som ej visste av något förbarmande.
Och det förakt han måste känna för det dåd hon begått, skulle, om ock omedvetet, hos honom döda den lidelsefulla kärlek, vari verklig sympati och förståelse aldrig kunde ha haft del.
Mycket hos systern var det dock, som han ännu icke förstod. Livet och kärleken ha underliga infall. Var det möjligt, att i samma mån som mannens kärlek slocknat, Marguerites hjärta värmts för honom? Sällsamma ytterligheter möta hvarandra på kärlekens stig; denna kvinna, som haft halva Europas intelligens liggande för sina fötter, hade måhända skänkt sin kärlek åt en tok.
Marguerite blickade ut mot solnedgången. Brodern kunde ej se hennes ansikte, men plötsligt tycktes det honom, att någonting, som ett ögonblick glittrade i den gyllene aftonsolen, föll från hennes ögon ned på den långa vita spetshalsduken.
55
