I hemliga ärenden.
VIII.
I hemliga ärenden.
Eftermiddagen led hastigt mot sitt slut, och en lång, kylig engelsk sommarafton kastade en disig blekhet över det grönskande Kentlandskapet.
»Måsen» hade hissat segel, och Marguerite Blakeney stod ensam på klippbranten i över en timme, följande med blicken de vita seglen, vilka så snabbt förde bort från henne den enda varelse, som verkligen frågade efter henne, som hon vågade älska och som hon visste, att hon kunde lita på.
Ett stycke längre bort, till vänster om henne, tindrade ljusen från skänkrummet inne på »Fiskarens vila», gula i den tätnande dimman; tid efter annan tyckte hon sig uppfatta ljudet av prat och glam från det lustiga laget därinne och dessemellan hennes egen mans skallande flatskratt, som skorrade ohyggligt i hennes känsliga öron.
Sir Percy hade haft den taktfullheten att lämna henne alldeles på egen hand. Hon förmodade, att han på sitt klumpigt godmodiga sätt hade förstått, att hon helst ville vara ensam, så länge de vita seglen höllo på att försvinna bortåt den beslöjade horisonten, så många mil bort. Han, vilkens begrepp om vad som passade sig voro ytterst utpräglade och bestämda, hade ej ens föreslagit, att en tjänare skulle stanna kvar inom hörhåll för henne.
Marguerite var tacksam mot sin man för allt detta; hon försökte alltid vara tacksam mot honom för hans omtänksamhet, som aldrig svek, och hans frikostighet, som knappast kände några gränser. Hon försökte till och med stundom stävja sina bittra, hånfulla tankar i samband med honom, vilka kommo henne — ibland mot hennes vilja — att säga grymma och förolämpande ting till honom, i den obestämda förhoppningen, att de skulle såra honom.
Ty hon hade ofta ett begär att såra honom, att låta honom förstå, att även hon föraktade honom, att även hon glömt bort, att hon en gång nästan älskat honom... Älskat den enfaldige, fåfänge narren, vars tankar tycktes ur stånd att höja sig över
57
