I hemliga ärenden.
knytandet av en halsduk eller en nymodern tillskärning av en rock... Bah!
Och ändå!... Dunkla hågkomster, ljuva och eggande och i egendomlig samklang med denna stilla sommarafton, fläktade förbi hennes minne, på den lätta hafsvindens vingar — den tid, då han allra först ägnade henne sin dyrkan; han tycktes henne hängiven och ödmjuk som en slav, och det fanns i hans kärlek en viss fördold intensitet, som hade tjusat och fängslat henne.
Sedan tycktes plötsligt denna kärlek, denna dyrkan, som hon den tiden, då han ännu gjorde henne sin kur, hade betraktat som en hunds krypande tillgivenhet, fullständigt försvinna. Tjugufyra timmar efter den lilla enkla ceremonien i kyrkan S:t Roch hade hon berättat för honom historien om hur hon, utan att närmare tänka därpå, inför några män — hennes vänner — hade kommit att tala om vissa ting, vilka rörde markisen de S:t Cyr. Dessa män hade begagnat sig av de erhållna upplysningarna för att bereda den olycklige markisens fördärv, i det de sände honom och hans familj till giljotinen.
Hon hatade markisen. För flera år sedan hade Armand, hennes avhållne bror, älskat Angèle de S:t Cyr, men S:t Just var ju ofrälse och markisen full av sitt stånds högmod och fördomar. Armand, den vördnadsfulle skygge älskaren, dristade sig en dag till att sända en liten dikt — full av hänförelse och glöd — till föremålet för sin stilla dyrkan. Kvällen därpå överfölls han strax utanför Paris av markisen de S:t Cyrs stalldrängar och misshandlades på det råaste sätt — därför att han, den ofrälse, understod sig att höja blicken till en aristokrats dotter.
Händelsen var av den art, som vid denna tid, ungefär två år före den stora revolutionen, förekom nästan dagligen i Frankrike. Dess motstycken gåvo anledning till blodiga repressalier, som några år senare sände de flesta av dessa nackstyva huvuden till giljotinen.
Marguerite kom så väl ihåg det alltsammans; vad brodern led i sin manliga själs kränkta och sargade innersta måste ha varit ohyggligt, och sina egna kval för hans skull — på dem vågade han knappast tänka tillbaka.
Så inbröt vedergällningens dag. S:t Cyr och hans likar hade
58
