I hemliga ärenden.
Bredvid henne stod Chauvelin, med sina listiga, gulskimrande ögon fästade på det vackra ansiktet, som såg så ljuvt och barnsligt ut i den engelska sommarskymningen.
— Ni förvånar mig, citoyenne, sade han lugnt, i det han tog sig en pris snus.
— Åh, gör jag det? svarade hon torrt. — I sanning, min lille Chauvelin, jag skulle snarare ha trott, att ni med er skarpblick borde ha förstått, att en luft, sammansatt av dygder och dimmor, aldrig i livet passar Marguerite S:t Just.
— Herre Gud, står det så illa till? frågade han med låtsad förfäran.
— Jo jo men, svarade hon, och värre än så.
— Konstigt! Jag tänkte, att engelskt lantliv skulle falla en vacker kvinna särskilt mycket i smaken.
— Så trodde jag med, svarade hon med en suck. — Och jag har nu kommit till den vissheten, tillade hon med begrundande min, att vackra kvinnor böra trivas övermåttan väl i England, efter som allt vad som är roligt är dem förbjudet — just sådant, som de göra varendaste dag.
— Nej, verkligen?
— Ni lär väl knappast tro mig, min lille Chauvelin, sade hon, nu mera allvarligt, att jag faktiskt nu kommit därhän, att jag ofta tillbringar en hel dag — tänk er, en hel dag — utan att ansättas av någon enda liten frestelse.
— Ingen under, genmälde Chauvelin artigt, att den kvickaste kvinna i Europa plågas svårliga av ennui.
Hon skrattade ett av sina pärlande, barnsliga skratt.
— Ja, det måste allt vara illa bevänt med mig, sade hon skälmaktigt, när jag kunde bli så vådligt glad att få se er.
~ Och detta inom mindre än ett år efter ingåendet av detta romantiska giftermål av böjelse!...
— Jaha... ett år av ett romantiskt giftermål av böjelse... det är kanske just däri knuten ligger...
— Aha, det heta kärleksruset fördunstade således inte... efter de första veckorna? sade Chauvelin med lugn försmädlighet.
— Rus gå alltid över, min lille Chauvelin. Men sedan blir det »dagen efter».
62
