I hemliga ärenden.
— Jag måste bekänna, att ni gör mig förvånad, sade hon i konstlat gäckade ton. — Var i all världen skall jag leta efter honom?
— Ni kommer ju med överallt, citoyenne, viskade Chauvelins inställsamma röst. — Lady Blakeney är den mest lysande stjärnan inom londonsocieteten, så har jag låtit mig berättas... ni ser allting, ni hör allting...
— Sakta i backarna, min vän, genmälde Marguerite i det hon rätade upp sig i sin fulla längd och med en anstrykning av förakt blickade ned på den kortväxta, magra gestalten framför henne. — Ni tycks glömma, att sex fot sir Percy Blakeney jämte en lång rad förfäder står emellan lady Blakeney och en sådan sak, som ni föreslår.
— För Frankrikes skull, citoyenne! upprepade Chauvelin i bönfallande ton.
— Sch — vad är det för orimligheter ni pratar! Även om ni hade reda på, vem denna Röda nejlika är, kunde ni ju i alla fall inte göra någonting åt honom — en engelsman!
— Lämna den omsorgen åt mig! sade Chauvelin med ett torrt, harklande litet skratt. — Vi kunde i alla händelser först skicka honom till giljotinen för att avkyla hans nit — sedan, om diplomaterna börja bråka, går det ju an att framföra en — ödmjuk — ursäkt till brittiska regeringen och i nödfall utbetala skadestånd åt de sörjande anhöriga.
— Vad ni föreslår är rysligt, Chauvelin, sade hon och drog sig undan honom, som om han varit en vidrig insekt. — Vem än den mannen må vara, så är han tapper och ädel, och aldrig — hör ni vad jag säger? — skulle det falla mig in att låna mitt bistånd till en dylik skändlighet.
— Ni föredrager att förolämpas av varje fransk aristokrat, som kommer till detta land?
Chauvelin hade tagit säkert sikte, när han avsköt denna lilla pil. Marguerites friska unga kinder blevo en nyans blekare, och hon bet sig i läppen, ty hon ville ej låta honom märka, att pilen träffat.
— Dylikt hör ju inte hit, sade hon omsider helt likgiltigt. — Om någon förolämpar mig, kan jag försvara mig... Men jag
67