Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/79

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett nattligt dåd.

— Inte den minsta stötesten?

— Nej, ingen.

Lord Antony skrattade belåtet och hällde upp ännu ett glas vin åt sig.

— Jag behöver väl inte fråga, antar jag, huruvida du fann färden angenäm den här gången?

— Nej, min vän, svarade sir Andrew muntert. — Den var särdeles trevlig.

— Nå, då tömma vi ett glas till hennes välgång, sade den godmodige lord Tony. — Hon är en söt liten unge, fastän hon är född i Frankrike. Och skål för din vandring på friarefötter! Måtte den inte bli för mödosam och långvarig!

Han tömde sitt glas till sista droppen och flyttade sig där­efter närmare vännen.

— Ja, nästa gång kommer turen till dig att göra färden, Tony, kan jag tro, sade Andrew och ryckte upp sig ur sina drömmerier. — Du och Hastings blir det säkert, och jag hoppas du måtte få ett lika angenämt värv som jag hade, och en lika för­tjusande reskamrat. Du anar inte, Tony —

— Nej, det gör jag inte, avbröt vännen i skämtsam ton, men jag tror dig på ditt ord... Om vi nu skulle tala om affärer? tillade han, i det ett plötsligt allvar lägrade sig över hans jovia­liska unga ansikte.

De båda unga männen makade sina stolar närmare intill varandra, och instinktmässigt, fastän de voro ensamma, sjönko deras röster ned till en viskning.

— För ett par dagar sedan såg jag Röda nejlikan ensam, bara några ögonblick i Calais, sade sir Andrew. — Han for över till England två dygn förrän vi själva. Han hade följt sitt säll­skap hela vägen från Paris, klädd — du kan aldrig tro! — till en gammal torgkäring och körande själv, tills de välbehållna kommit ut genom staden, den täckta vagn, på vars botten grevin­nan de Tournay, mademoiselle Suzanne och vicomten lågo ned­bäddade bland rovor och kålhuvuden. Själva anade de naturligt­vis inte vem deras körsven var. Han körde dem rakt igenom en en linje soldater och en tjutande folkmassa, som skrek: A bas les aristos! Den här torgkärran körde i väg tillsammans med några

71