Ett nattligt dåd.
ställen. När han önskar meddela sig med oss, skall han nog låta oss få veta detta.
De båda unga männen lutade sig båda fram mot elden, ty stockarna hade brunnit ned, och endast ett rött sken från den slocknande askan kastade ett matt ljus på en trång halvkrets mitt framför härden. Den övriga delen av rummet låg försänkt i fullständigt mörker.
Sir Andrew hade tagit upp en annotationsbok ur sin ficka och därur dragit ett papper, som han vek upp, och tillsammans sökte de nu läsa det i den skumma röda belysningen från elden.
Så ivriga voro de med detta, så helt och hållet upptagna med ämnet och de angelägenheter, som lågo dem så mycket om hjärtat, så dyrbart var detta dokument, som kom från deras avgudade chefs egen hand, att de blott hade ögon och öron härför. De förnummo ej längre ljuden omkring dem, den utbrända askans sakta fallande från spiselristen, väggurets enformiga tickande, det mjuka, nästan omärkliga prasslet på golvet tätt intill dem.
En skepnad hade kommit framkrypande under en av bänkarna; med ormlika, ljudlösa rörelser hasade han sig allt närmare och närmare de unga männen, utan att andas, endast glidande framåt golvet i rummets kolsvarta mörker.
— De här instruktionerna skall du läsa och lägga på minnet, sade sir Andrew, sedan förstör du lappen.
Han ämnade just åter stoppa in anteckningsboken i fickan, då en helt liten pappersremsa fladdrade ut ur den och flög ned på golvet. Lord Antony böjde sig ned och tog upp den.
— Vad är det där? frågade han.
— Jag vet inte, svarade sir Andrew.
— Det föll ut ur din ficka just nu. Det såg alldeles säkert inte ut att höra till det andra papperet.
— Konstigt! Jag undrar, hur det kommit dit? Det är från chefen, tillade han efter att ha kastat en blick på papperet.
Båda lutade sig fram för att söka dechiffrera denna sista lilla papperslapp, på vilken några ord hastigt blivit nedkastade, då plötsligt deras uppmärksamhet fängslades av ett lätt buller, som tycktes komma från gången utanför.
— Vad är det där? utbrusto båda ofrivilligt.
73
