I.
Paris: september 1792.
En sorlande, svallande, sjudande hop av varelser, som endast till namnet äro mänskliga, ty för öga och öra tyckas de ej vara något annat än vilda djur, hetsade av låga lidelser, hämndlystnad och hat. Timmen, en stund före solnedgången, och platsen, Västra barrikaden, just den punkt, där tio år senare en stolt envåldshärskare reste ett odödligt minnesmärke åt nationens ära och sin egen fåfänga.
Under större delen av dagen hade giljotinen oavbrutet hållit på med sitt hemska arbete; allt vad Frankrike yvts över under gångna århundraden, gamla klingande namn och blått blod, hade fått böja sig i stoftet för landets längtan efter frihet och broderskap. Slaktandet hade vid denna sena timme på dagen upphört endast därför att det fanns andra, ännu intressantare syner för folket att bevittna, kort innan barrikaderna skulle stängas före nattens inbrott.
Folkmassan störtade alltså åstad från Place de la Grève och styrde kosan till de olika barrikaderna för att bevittna detta lockande och roande skådespel.
Det kunde få ses varenda dag, ty de där aristokraterna voro nu verkligen för innerligt dumma!... De voro naturligtvis förrädare mot folket allesammans, män, kvinnor och barn, som råkade vara ättlingar till de store män, vilka alltsedan korstågens tid utgjort Frankrikes ära: dess gamla noblesse. Deras förfäder hade förtryckt folket, trampat dem under de scharlakansröda klackarna på sina fina spännprydda skor, och nu hade folket blivit
