I operalogen.
— Ack, kommer ni bara för att underhålla mig med era fantasifoster, sade hon i konstlat skämtsam ton, så kan ni lika så gärna gå tillbaka till er egen plats och unna mig att njuta av musiken.
Hon började nervöst slå takten med ena handen mot en av logens sidenkuddar. Primadonnan på scenen sjöng »Che farò» för ett auditorium, som i andlös förtjusning lyssnade till hennes smältande toner. Chauvelin rörde sig ej från sin plats; han satt helt lugnt och gav akt på den lilla nervösa handen — det enda, som utvisade, att hans förgiftade pil träffat.
— Nå? återtog hon helt abrupt, med samma låtsade likgiltighet.
— Nå, citoyenne? frågade han lugnt tillbaka.
— Vad var det nu om min bror?
— Jag har underrättelser om honom åt er, som måhända torde intressera er... Men låt mig först få förklara... Ger ni mig lov?
Frågan var onödig. Han kände, ehuru Marguerite fortfarande höll ansiktet bortvänt från honom, att alla hennes nerver voro spända av begär att få veta, vad han hade att säga.
— Härom dagen, citoyenne, började han, bad jag om er hjälp... Frankrike behövde er, och jag trodde, att jag kunde lita på er, men ni gav mig ert svar... Sedan dess ha mina egna angelägenheters krav och era sociala skyldigheter kommit våra vägar att skiljas... ehuru det hänt många ting... »
— Jag ber er, till saken, citoyen, sade hon i lätt ton. — Musiken är hänförande, och jag fruktar de andra åhörarna ta illa upp att ni talar...
— Ett ögonblick, citoyenne! Samma dag som jag hade nöjet råka er i Dover och mindre än en timme efter det jag fått ert slutliga svar, kom jag händelsevis i besittning av en del papper, vilka röjde ytterligare en av dessa smånätta planer, som gå ut på att rädda en skock franska aristokrater och samtliga utkläckas av denne ärkeskälm, som kallar sig Röda nejlikan. Den här gången var det särskilt fråga om den förrädaren de Tournay. Likaså har en del av trådarna till denna hemlighetsfulla intrig fallit i mina händer. Men jag vill ha dem alla samlade — och därmed måste ni hjälpa mig.
82
