I operalogen.
han tycktes fästad vid svågern — hon var säker på, att hjälpen stod att finna hos honom.
Chauvelin lät henne sköta sig själv. Han hade förelagt henne sitt grymma »antingen — eller» och lämnat åt henne att avgöra. Han i sin tur tycktes nu vara hänsjunken i »Orfevs» mäktiga tonmassor och stödde kinden mot sin gulvita, beniga hand.
En låg knackning på dörren kom Marguerite att spritta upp ur sina djupa tankar. Det var sir Percy Blakeney, lång, sömnig, godmodig och med detta halvt förlägna, halvt intetsägande smålöje på läpparna, som just nu föreföll henne mera irriterande än någonsin.
— Hm... din bärstol väntar utanför... min söta vän, sade han med sin retsamt släpiga röst. — För du vill väl naturligtvis gå på den förbaskade balen... Ursäkta mig — hm — monsieur Chauvelin — jag gav inte akt på er...
Han räckte två smala, vita fingrar mot Chauvelin, som stigit upp, när sir Percy trädde in i logen.
— Kommer du min söta vän?
— Sch! Sch! ljödo vredgade hyssjningar från olika delar av salongen.
— Så’n oförskämdhet! muttrade sir Percy med sitt evinnerliga leende.
Marguerite suckade otåligt. Hennes sista förhoppning tycktes plötsligt ha slocknat. Hon svepte teaterkappan omkring sig, fattade mannens arm och sade, utan att se på honom:
— Jag är färdig att gå.
I logedörren vände hon sig om och såg på Chauvelin, som med sin chapeau-bas under armen och ett egendomligt leende kring sina tunna läppar beredde sig att följa det sällsamt omaka paret.
— Det är bara au revoir, Chauvelin, sade hon älskvärt. — Vi råkas ju om en stund på lord Grenvilles bal.
Den sluge fransmannen läste utan tvivel i hennes ögon någonting, som gjorde honom högst belåten, ty med ett sarkastiskt leende tog han med yttersta nypan en liten pris snus, och sedan han knäppt bort kornen från sitt eleganta spetskrås, gnuggade han förnöjd sina magra, beniga händer.
89
