Lord Grenvilles bal.
Frankrike sändebud kunde ej gärna ernå någon popularitet i England vid en tidpunkt, då ryktena om de gräsliga Septembermorden, om Skräckregeringen och dess ohyggliga våldsdåd började få allt större spridning på andra sidan Kanalen.
I sin officiella egenskap hade han blivit artigt mottagen av sina engelska kolleger: herr Pitt hade skakat hand med honom, och lord Grenville hade bjudit honom mer än en gång. Men London-societéns mera intima kretsar ignorerade honom helt och hållet; damerna vände honom öppet ryggen, och de män, som ej voro i statstjänst, vägrade att taga honom i hand.
Men Chauvelin var ej den, som bekymrade sig om dessa sällskapslivets små motigheter, vilka han ej tillmätte den minsta betydelse för sin diplomatiska bana. Han var revolutionens sak blint hängiven, han föraktade all klassindelning och han besjälades av en brinnande kärlek till sitt land. Dessa känslor i förening gjorde honom betydligt likgiltig för alla de kallduschar han mottog i detta dimmiga, högkonservativa, efterblivna England.
Vidare behärskades Chauvelin av en fix idé. Han var fullt och fast övertygad om, att den franske aristokraten var Frankrikes bittraste fiende, och hans käraste önskan skulle ha varit att se dem helt och hållet utrotade. Han var en av dem, som under denna gruvliga Skräckregering varit de första att uttala den sorgligt beryktade önskningen, att »aristokraterna måtte allesammans ha blott ett enda huvud, så att det kunde kapas medelst ett enda hugg av fallbilan». Och sålunda betraktade han varje fransk aristokrat, som lyckats undkomma från Frankrike, som ett byte, varpå giljotinen på ett nedrigt sätt bedragits.
Det lider för övrigt intet tvivel, att dessa konungadömet hängivna emigranter, sedan de väl lyckats komma över gränsen, gjorde sitt bästa för att hetsa upp det övriga Europas indignation mot Frankrike. Planer utan all ända smiddes i England, i Belgien, i Holland, gående ut på att söka förmå någon stormakt att sända trupper till det upproriska Paris, befria konung Ludvig och utan krus hänga de blodtörstiga ledarna av detta missfoster till republik.
Vad under därför, om Röda nejlikans romantiska och mystiska personlighet var ett föremål för Chauvelins bittra hat! Han
91
