Sida:RD 1935 34.djvu/234

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41. 7 ende den förlorade redskapens eller den uppkomna skadans värde och om sökandens ekonomiska ställning. Med hänsyn till bland annat att nyssnämnda båda fonder blivit i det närmaste förbrukade anvisade 1934 års riksdag (prop. nr 262; skr. nr 342) för åtgärder till fiskerinäringens främjande samt beredande av ersättning åt fiskare för förlust av eller skada å fiskredskap för budgetåret 1934/ 1935 under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 250.000 kronor. Med tillämpning av förut omförmälda principer har under 1934 ur sagda anslag såsom understöd vid förlust av eller skada å fiskredskap anvisats sammanlagt omkring 30,500 kronor. Ur allmänna nödhjälpsfonden har under nämnda år icke utlämnats något dylikt understöd. I anledning av två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner (l: 185 och II: 215) anhöll riksdagen (skr. nr 277), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande de åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för att bereda fiskarebefolkningen tillgång till försäkring av båtar och fiskredskap samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranle-das. Genom beslut den 12 juni 1931 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen att verkställa den sålunda begärda utredningen. Efter verkställd utredning har lantbruksstyrelsen den 27 augusti 1934 avgivit utlåtande jämte förslag i ämnet. lantbruksstyrelsen, som funnit särskilda statsåtgärder för anordnande av försäkring av fiskebåtar icke för närvarande vara av behovet påkallade, har beträffande frågan om försäkring av fiskredskap framhållit, att sådana privata försäkringsföreningar, vilka meddelat försäkring mot partiella förluster av fiskredskap, d. v. s. redskapsförluster utan samband med båtförlust, vanligtvis efter tämligen kort tid på grund av svårt ekonomiskt avbräck måst upphöra med dylik försäkringsverksamhet. De speciella svårigheter, som en redskapsförsäkring sålunda syntes hava att kämpa med, sammanhängde enligt lantbruksstyrelsens åsikt därmed, att fiskredskap i regel på grund av hastig förslitning och värdeminskning vore mindre lämpliga såsom försäkringsobjekt. De svårberäkneliga riskerna för förluster bidroge också till att genom en stark stegring av premierna försvåra fiskarenas anslutning till en redskapsförsäkring. Härjämte torde en dylik försäkringsverksamhet - med hänsyn icke minst till svårigheten att utöva nödig kontroll mot missbruk - kräva en både vidlyftig och relativt kostsam förvaltningsapparat. Alla dessa svårigheter komme att kvarstå med oförminskad styrka såväl vid en statlig försäkring som vid en ömsesidig försäkring med större eller mindre statsunderstöd. På grund härav ansåge lantbruksstyrelsen sig ej kunna förorda vidtagande av åtgärder för åvägabringande med statens hjälp av fiskredskapsförsäkring. lantbruksstyrelsen har i stället föreslagit inrättande av en fond, benämnd statens fiskredskapsfond, varur understöd skulle utgå till beredande av ersättning åt fiskare för förlust av eller kada å fiskredskap vid fiske i saltsjön. Av det årliga understödsbeloppet, beräknat till 45,000 kronor, skulle en tredjedel tillskjutas av statsmedel och återstoden täckas