Sida:RD 1935 34.djvu/451

14 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. Styrelsen förmenar vidare, att om 1932 års lappmarkslag på föreslaget sätt skulle utsträckas till sitt giltighetsområde, den borde göras permanent ifråga om kronoegendomarna, samt anför vidare: "Beträffande den utredning inom kammarkollegiet ifråga om kronofastigheter under stadgad äborätt, som departementschefen i proposition nr 217 till 1932 års riksdag ansett böra föregå en nyreglering beträffande skogsvården å samma fastigheter har domänstyrelsen inhämtat, att en dylik ännu icke lärer vara påbörjad. Då fullföljandet av en sådan utredning, vilken avsetts omfatta icke blott de kronohemman och krono- nybyggen under stadgad åborätt inom de sex norra länen, som lyda under 1915 års lappmarkslag, utan jämväl kronofastigheter under åborätt i övrigt inom landet kan tänkas draga avsevärt ut på tiden och resultaten av densamma, vid det förslag till skogslagstiftningsfrågans lösande för nu ifrågavarande fastigheter, som nu framlagts, icke torde vara av större betydelse för förslagets prövning, synes det styrelsen som om ett avvaktande av en dylik utredning icke skulle erfordras" Slutligen anmärker styrelsen, att ett bifall till motionen skulle innebära, att vissa skogsstatens tjänstemän bleve utan arbetsuppgifter. Den ifrågasatta lagändringen torde sålunda böra förenas med beslut om avskedsersättning åt den personal, som skulle indragas. Därjämte syntes ett genomförande av den förändrade lagstiftningen erfordra vissa ändringar jämväl i 1923 års skogsvårdslag och i förordningen den 11 oktober 1912 (n-r 275) om skogsvårdsavgift samt ett upphävande cj allenast av 1915 års förordning utan även av kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m. Såväl skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län som den i Norrbottens län tillstyrka bifall till motionärernas framställning. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anför i sitt yttrande huvudsakligen följande: "Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes framförallt böra tagas hänsyn därtill, att åborättsinnehavarna rättvisligen böra tiller- kännas samma dispositionsrätt till skogen som skattehemmanens ägare samt att sådan skogslagstiftning bör eftersträvas, som skapar möjligheter till förbättrad skogsskötsel. Vidare måste det anses som ett önskemål, att skogslagstiftningen, där så är möjligt, förenhetligas och förenklas. Då centralrådet i överensstämmelse med sin tidigare i ärendet intagna ståndpunkt fortfarande anser, att ifrågavarande fastigheters kamerala natur icke utgör hinder för tillämpning å dessa av samma skogslagstiftning, som gäller för enskildas skattehemman, vill centralrådet i dylikt syfte tillstyrka lagändring för ifrågavarande kronofastigheter. Centralrådet kan även förorda, att denna fråga löses oberoende av spörsmålet rörande förändrad skogslagstiftnihg för kronofastigheterna i södra Sverige. Dessa omfatta endast obetydliga skogsarealer och för innehavarna torde skogslagstiftningsfrågan vara av underordnad betydelse. Beträffande kronofastigheterna i de sex norra länen är däremot, som framhållits, frågan av större vikt. För åborna såväl som för skogens skötsel får det sålunda anses önskvärt, att 1915 års lappmarkslag ersättas med annan skogslagstiftning. Centralrådet kan emellertid härvid icke