10
mande blankläder och dina outsliteliga sulor! — Hvarje dag, när solen lyfter klarpannan öfver skogstopparne, och hvarje afton, när han åter tillskrufvar kranen på sitt outtömmeliga ljusfastage, vill jag kring dig göra min Eriksgata, än beundrande dina högvälburna tår, hvarmed du så mången gång sparkat den jakobinska mössan i vädret, än med förtjusning hvilande vid din häl, hvars gyllene sporre surrar omkring för vinden till skräck för de skränande oppositions-kråkorna, som oroa mina sparrisfält. (Reser sig på tåspetsarne och kysser skylten) Jag tackar dig! Jag tackar dig! (slickar sig om munnen). Hvilken ljuf honungsdagg läskar icke min tunga! Det smakar som kyssen på ett rosenblad — — Det är märkvärdigt, hur allt kan förändra sig med tiden och åren: äfven jag har haft min poetiska paroxysm. Det var en tid då jag med Polyfems öga blängde kring diktens insjöar, solade mig i de lugna vågorna och fröjdades åt de fria vindar, som lekte kring dess stränder! Jag var då en bygdens tärna, frisk som en blomkålsplanta, men också inskränkt och enfaldig som hufvudet på densamma: — snart fick jag vind i kjortelen och halkade öfver det äckliga sötvattnet in i det politiska hafsskummet, och då, när jag på de Italienska farvattnen med min spannmålslast på ryggen sväfvade mellan himmel och djup, var det du; »vördnadsfulla fot,» som; lik en planka i bafsnöd, räcktes mig till räddning — och nu flyter jag så lätt med dig, leende så väl åt det poetiska som det prosaiska skeppsbrottet — — Hå, hå! Ja, ja! (tömmer
