der figurerna kapabla nog att prata ikull er tio gånger — Jag, för min del, kan likväl ej ha den äran att för denna gången deltaga deruti (skyndar in i huset).
FRÄMLINGEN.
Lik en klok general vill jag rekognoscera terrängen, innan jag attackerar — hvad säger jag? — attackera sådana der förfärliga Bussar! Nog har jag politiskt samvete; men politiskt mod — — Dertill har det der herrskapet uteslutande patent-rättighet, fruktar jag. Det blir således ej för första gången jag måste draga mig å sido (drar sig bort, likväl så att han då och då märkes af åskådarne).
(Aftonbladet, Dagligt Allehanda och Freja beträda scenen. Aftonbladet, oaktadt den uppstoppade rocken, lika mager som förr, bär på hufvudet en halmhatt till symbol af den gyllene skörden; ser för öfrigt mycket belåten och välmående ut, och tyckes vara en representant af flera nollor. — Dagligt Allehanda, mycket undersätsig, och knubbig, blossar och svettas oupphörligt, men ser för innerligt beskäftig ut, svänger med käppen och armarne, lik en som aldrig vet »hvart det tar vägen;» men ändock alltid följer med. — Freja, bärande i handen den vanliga grofsömmade ridikylen, hvaruti finnes förvarad den gamla konfekten med de putslustiga deviserna på, håller sina tvenne kavaljerer, en under hvardera armen, sneglar lättsinnigt till höger och venster, koketterande med sin hvita krage och svarta ylles kjortel.)
