års Riksdag. Då stod jag mycket väl i vantarne hos honom; också var det jag, som utgjorde lifsprincipen i hans politiska trosbekännelse, men sedan han fått vantarne broderade, skämdes han för sin gamla connesans och körde mig på porten. För öfrigt har han alltid förefallit mig lik en nöt, som, oaktadt sin temmeligen friska kärna, likväl har ett så groft och ogenomträngeligt skal, att det ej är möjligt med vanliga menniskotänder genomtränga det, åtminstone så länge han sitter på grön qvist. Det har alltid legat i vår statsmans karakter något saligt, och hvem vill väl tillvita honom det? — men att vilja bli högstsalig — det är mer än vår syndiga natur kan fördraga. Märkvärdigt är det likväl, att han började med detta fromma sträfvande först efter sedan han gifvit Eklesiastik-ärenderna på båten.
AFTONBLADET.
Detta blir emedlertid, min herre, det förnämsta, kanske enda hufvuddraget, i hans biografi.
DAGL. ALLEH.
Än Nerman då? — I hvilket rum vill min herre sätta honom? — Han är roten och upphofvet till allt ondt! Känner min herre honom?
FRÄMLINGEN.
Till hälften känner jag honom mycket väl, men den andra hälften har lyckan, med hvilken jag ej har lust springa i kapp; bemäktigat sig. Likväl
