(En Hästgardist sträcker in på scenen, jagande
framför sig de grufligaste Rabulister: Sönderpiskade
Beckbyxor och hoplappade Förskinn,
högtslamrande Trädskor och högtklingande
Krämare-förklän, förlegade Borgar-uniformer och
nedpunschade Student-frackar, tåstötte Skrifvare-stöflor och
sönderskrufvade knäfvelbårar, alla med »svarta händer.» De fly öfver teatern, under ett
förfärligt hvisslande och hurrande).
RABULIST-CHOR
(accompagnerad af sabelhugg).
Rutor ut å' rutor in, å' rutor alla dagar!
Hoppfallera! Hippfallerallall — Hoppfallera!
Frihet för vår Crusenstolp',» ell' fan i edra magar!
Hoppfallera! Hippfallerallall — Hoppfallera!
»Tjenare», sad' Crusenstolp', jag fastnar ej på kroken;
Hoppfallera! Hippfallerallall — Hoppfallera!
Å' så skref han, blef martyr å' fick för oss på snoken.
Hoppfallera! Hippfallerallall — Hoppfallera!
»Ställningar, Förhållanden» på Waxholm honom fäste;
Hoppfallera! Hippfallerallall — Hoppfallera!
Derför »lefve Crusenstolp'»; Han är vår vän den bäste.
Hoppfallera! Hippfallerallall — Hoppfallera!
(De försvinna.)
HÄSTGARDISTEN
(rider på Publicisterne).
Skingra er! Hvad ä' de för folksamling?
AFTONBLADET.
Kallar du det här för folksamling?
HÄSTGARDISTEN.
Ja, ni må vara hvad ni vara vill, så skingra er; eljest gör jag en chock på er!
