HÄSTGARDISTEN
(läser).
»Hoftvätterskan (bockar sig) och Näringsidkerskan på Vördnadsfulla foten (krymper ikop af vördnad), Enkefru Minerva, liten och tjock till växten, äger fritt till- och afträde i alla vakter.» — Jag ber nådig frun aldraödmjukast om förlåtelse!
MINERVA
(stolt).
Nå så ha väderkorn en annan gång!
HÄSTGARDISTEN
(ödmjukt).
Det lofvar jag — — Men om man skulle försöka, vid nästa Riksdag, göra en chock på mitt ädla Regemente, hoppas jag nådig frun — —
MINERVA.
Det begrips; men låt derföre bli att söka skingra mig!
HÄSTGARDISTEN.
Gubevars! — Vi skola tvertom dra försorg om, att nådig frun hänger ihop så mycket som möjligt. — (för sig sjelf) Ännu ingen arrestering! I dag är det min olycksdag! (blir varse främlingen) Aha! »se der ha vi en fähund!» (rider på honom) Arrestera! arrestera!
FRÄMLINGEN.
Hvad nu? — Hvad betyder detta våld? — Jag har ju under hela tiden hållit mig på »honnett afstånd.»
HÄSTGARDISTEN
(tappert).
Man resonnerar icke; man bara arresteras!
FRÄMLINGEN.
Jag är sunda förnuftet!
