sig. Gud, vad var det för ett skrik. Sådana onaturliga ljud, ett sådant tjut, stönande, tandagnisslan, gråt, slag och skymford hade han ännu aldrig hört. Han hade icke kunnat tänka sig ett sådant djuriskt uppträde. I fruktansvärd ångest reste han sig upp och satte sig: han led obeskrivligt. Slagen, ropen och förbannelserna blevo allt värre. Plötsligt urskilde han till sin stora förvåning värdinnans röst. Hon tjöt, kved och bad ivrigt, svalde orden, så att man icke kunde förstå något — tiggde, att man då skulle upphöra att slå henne, ty det föreföll, som om han slog henne obarmhärtigt i trappan. Dens röst, som slog, var hes och förfärlig att höra på av vrede och raseri. Plötsligt kände Raskolnikov igen den rösten, det var Ilja Petrovitj’s! Ilja Petrovitj var där och slog värdinnan — han sparkar henne med fötterna, dunkar hennes huvud mot trappstegen — det är klart, man hör det på ljudet, på stönandet, på slaget! Vad står på! Går världen under? Man hör, hur människor skynda tillsammans från alla våningar, från alla trappor, röster, utrop tränga upp; man springer, bultar, slår igen dörrarna, ränner hit och dit! ... »Men varför då, varför då, och med vilken rätt?» upprepade han och trodde han skulle bliva tokig. Men nej, han hörde det ju tydligt! Alltså kommer man säkert också snart till honom, ty ... det är då säkert endast därför ... för det i går ... Herre Gud! Han ville regla dörren, men kunde icke lyfta armen ... och förresten vore det ju gagnlöst. Ångesten låg som ett isblock på hans själ, tyngde på honom, så att han domnade ... Äntligen — är det slut ... småningom blev det lugnare, ungefär tio minuter kunde det ha varat. Värdinnan kved och stönade, Ilja Petrovitj hotade och skymfade fortfarande. Slutligen har även han tystnat, man hör honom ej längre, har han gått bort? Herre Gud! Ja, även värdinnan avlägsnar sig under ideligt stönande och jämrande ... nu slås dörren igen hos henne ... Mängden skingrar sig — man hör dem ännu jämra sig, strida, ropa på varandra, dels skrikande, dels viskande. Det måste ha varit rätt många; hela huset hade lupit tillsammans. Men, för Guds skull, är det då möjligt! ... Och varför, huru kom det sig?
Raskolnikov föll utmattad tillbaka på soffan, men kunde icke mera tillsluta ögonen; ungefär en halvtimme låg han i ett dylikt tillstånd med en sådan känsla av den outhärdligaste, gränslösaste fasa, att han aldrig känt dess like. Plötsligt blev det ljust i rummet, Nastaszja kom in med ljus och en tallrik soppa. Sedan hon uppmärksamt betraktat honom och sett, att han var vaken, ställde hon från sig ljuset och satte bröd, salt, tallriken och skeden på bordet.
