»Du har säkert inte ätit något igen se’n i går och drivit omkring hela da’n, medan du skakade av feber.»
»Nastaszja ... varför slog man värdinnan?»
Hon såg uppmärksamt på honom. »Vem skulle då ha slagit värdinnan?»
»Ilja Petrovitj, polisofficerens medhjälpare ... här ute på trappan för en halvtimme sedan ... varför kom han hit?»
Nastaszja rynkade pannan och såg länge tigande på honom. Detta stirrande blev honom obehagligt och gjorde honom ängslig.
»Nastaszja, vad tiger du då för?» sporde han skyggt och med svag röst.
»Det är blodet ...» sade hon slutligen sakta, liksom talade hon för sig själv.
»Blod? ... Vad för blod? ...» mumlade han, i det han bleknade och makade sig närmare väggen.
Nastaszja fortfor att se på honom.
»Det är ingen, som har slagit värdinnan», sade hon slutligen strängt och med avgörande ton.
Han såg på henne och andades knappt.
»Jag hörde det likväl ... sov inte ... jag satt uppe», sade han ännu skyggare. — »Jag lyssnade länge ... det var polisofficerns medhjälpare ... de kommo alla springande ut i trappan ...»
»Det har ingen varit där! Det är blodet, som gör dig orolig. Då det inte har någon utväg och stockar sig, så får en så’na där tokerier i huv’et ... Vill du äta litet nu?»
Han svarade icke. Nastaszja stod ännu en stund och såg på honom.
»Dricka ... Nastaszjuschka.»
Hon gick ned efter vatten. — Mera kunde han icke påminna sig. Endast att han hade tagit en klunk och därvid spillt på sig. Därefter förlorade han ånyo medvetandet.
III.
Under sin sjukdom var han icke alltid medvetslös, han var i ett feberaktigt tillstånd, som omväxlade med yrsel och delvis medvetande. Litet kunde han sedermera påminna sig. Ibland förföll det honom, som om en mängd människor samlade sig omkring honom, vilka ville föra honom någonstädes och stredo och grälade om honom. Därpå var han ånyo ensam i sitt rum, alla hade gått sin väg, såsom voro de rädda, endast ibland öppnades dörren en smula, man såg på honom, man hotade honom, man talade sinsemellan, man skrattade
