Rasumichin, student, son till en adelsman och han är min vän. Nå, och ni, vem är ni?»
»Jag är på ett kontor, bokhållare hos köpman Schelopajev, och är här i affärer.»
»Vill ni vara så god och sätta er på stolen där»; Rasumichin satte sig på den andra. »Det gjorde du rätt i, bror, att du kryade till dig», fortfor han och vände sig till Raskolnikov. »Det är nu fyra dagar, som du inte ätit något, på sin höjd några skedar te. Två gånger har Sossimov varit här. Kommer du ihåg Sossimov? Han undersökte dig noga och sade genast, att det inte var något viktigt — kongestioner åt huvudet, någon rubbning i nerverna, brist på föda, sade han — därav kom sjukdomen. Men det gör ingenting, sådant kommer och går. En bra pojke, den där Sossimov, har goda anlag för yrket. Nå, alltså? — jag vill inte uppehålla er», vände han sig på nytt till bokhållaren — »vill ni vara så god och meddela oss ert ärende? Tänk bara, Rodja, det är redan andra gången, som man kommer hit från kontoret, förut var det en annan, med vilken jag redan talat. Vem var det, som kom då?»
»Åh, det var, tror jag, i förrgår; alldeles riktigt, det var Alexej Semjonovitj, också en på vårt kontor.»
»Men han var väl inte så dum som ni, vad tror ni?»
»Jaja, det kan ni ha rätt i, han är solidare.»
»Mycket berömvärt av er; nå, var så god och kom till saken!»
»Saken är den: från Vassilij Ivanovitj Vachruschim, om vilken ni, såsom jag förmodar, många gånger hört talas, har det på er fru moders begäran kommit en order till vårt kontor, att utbetala en summa pengar till er», började den unge mannen, i det han vände sig till Raskolnikov. »I händelse ni är vid full sans, skall jag överlämna trettiofem rubel åt er, vilket Vassilij Ivanovitj på er fru moders begäran har uppdragit åt oss. Känner ni honom?»
»Ja ... jag kommer ihåg ... Vachruschin ...» sade Raskolnikov eftertänksamt.
»Hör ni, han känner köpman Vachruschin!» ropade Rasumichin, »han är således vid fullt medvetande. Nu märker jag också, att ni inte heller är så dum. Nå, klokt tal hör man gärna!»
»Alldeles riktigt, just han är det, Vachruschin, Vassilij Ivanovitj; och på er fru moders anmodan, vilken redan förut en gång har sänt er litet på samma sätt — så är det också nu. Trettiofem rubel har jag att lämna er tills vidare.»
