»Så, det var rätt: »tillsvidare», det sade ni bra; det där från »er fru moder» var förresten inte heller så tokigt. Nå, vad menar ni således, är han väl vid full sans eller ännu inte alldeles — vad?»
»Jag har ingenting emot det. Det är bara för underskriftens skull, menar jag.»
»Skall nog gå för sig! Har ni någon bok att kvittera i?»
»Ja, nog har jag en bok, se här.»
»Tag hit den. Nu, Rodja, res dig upp, jag skall hjälpa dig; tag pennan och skriv under; ty, bäste bror, nu behöver vi pengar, pengar är oss kärare än sirap.»
»Behövs inte» — sade Raskolnikov och sköt undan pennan.
»Hur så, behövs inte?»
»Jag skriver inte under.»
»Men för tusan, varför inte?»
»Jag behöver inga pengar ...»
»Vad, behöver du inga pengar? Nej, bror, nu narras du, det kan jag vara vittne till! Var god och bry er inte om det, det är bara en liten feberyrsel igen. Det händer så ofta med honom ... Ni är en förståndig man och vi skola hjälpa honom, det vill säga, helt enkelt föra hans hand, han skriver nog under. Hjälp till litet.»
»Annars kan jag ju komma tillbaka en annan gång.»
»Nej, nej; varför skulle vi besvära er? Ni är en förståndig man ... Nå, Rodja, uppehåll inte vår gäst ... ser du inte, att han väntar» — och han lagade sig verkligen till att föra hans hand.
»Låt vara, jag gör det själv ...» sade Raskolnikov, tog pennan och skrev sitt namn i boken. Bokhållaren räknade upp penningarna och avlägsnade sig.
»Bravo! Och nu, bror lille, vill du inte äta litet?»
»Jo!» — svarade Raskolnikov.
»Har ni soppa?»
»Ja, från i går» — svarade Nastaszja, som varit inne hela tiden.
»Med potatis och ris?»
»Ja, med potatis och ris.»
»Det är bra, hit med det och tag också med litet te.»
»Det ska jag.»
Raskolnikov betraktade henne med stor förvåning och slöa, intetsägande blickar. Han teg och väntade, vad det väl skulle betyda. »Det tycks, som om jag inte yrade längre», tänkte han, »det är verkligt, hoppas jag ...»
Två minuter därefter var Nastaszja tillbaka med teet också.
