Pavlovna inte alls är så dum, som man kunde tro vid första blicken, eller hur?»
»Nej ...» sade Raskolnikov långsamt i tanke, att det vore bäst att underhålla samtalet.
»Inte sant?» ropade Rasumichin, synbart glad över, att han fått ett svar — »men något vidare förståndig är hon då inte, vad? En mycket egendomlig karaktär ... jag förstår mig inte själv på den ... Fyrtio år är hon då säkert — själv säger hon då alltid trettiosex. Förresten bedyrar jag, att jag rakt inte förstår mig på henne, fastän vi redan känna varandra tämligen väl. Nå, det är bara dumheter alltihop. Hon tänkte nämligen, att då du inte var student längre eller hade några lektioner eller kläder och då hennes dotter var död, så behövde hon inte längre behandla dig som en anförvant; och då du kröp ihop i ett hörn och så inte en gång fann för gott att fortsätta ditt umgänge såsom förut, så fick hon det infallet att kasta ut dig. Den tanken hade hon haft redan länge, det var bara växeln, som oroade henne, i synnerhet som du hade försäkrat, att din mor skulle betala ...»
»Det var illa av mig att säga något dylikt! ... Min mor är så fattig, att hon nästan får lov att tigga själv ... jag ljög, för att hon skulle låta mig bo kvar och ge mig mat», sade Raskolnikov högt och tydligt.
»Nå ja, det var ju rätt förnuftigt. Saken var bara den, att en herr Tjebarov, som är hovråd och en van affärsman, fick nys om det. Hade inte han kommit, så hade Paschenka inte gjort någonting, hon är ju så försagd av sig; men en affärsman, han är inte försagd; han frågade därför genast, om det var någon utsikt, att växeln skulle inbetalas? Svar: Ja, det är en viss mor med en pension av hundratjugo rubel, som hellre skall hungra än lämna sin Rodenka i sticket, och så är där också en syster, som i nödfall skulle träla hela sitt liv för sin bror. På det räknade man ... ligg stilla bara. Jag har nu fått reda på alltsammans, bror lilla. Men det kommer sig därav, att hon är ärlig och känslofull och pladdrar ut allt möjligt ... Så kommer där en affärskarl — och man är förlorad. Hon överförde alltså växeln där på den där Tjebarov och han generade sig naturligtvis inte, utan drev in fordringen. Nu tänkte jag visserligen, då jag fick höra det där, att också spela honom ett spratt, men som jag då kom mycket väl överens med Paschenka, så nöjde jag mig med att giva befallning om, att det inte skulle göras någon sak alls av allt det där och gick själv i borgen för betalningen. Hör du, jag gick i borgen för dig! Man kallade alltså på Tjebarov, kastade åt honom tio rubel, tog tillbaka växeln och — här har jag äran
