att giva dig den — ditt ord är tillräckligt nu — se där, tag den, jag har förresten rivit itu den, som det bör sig.»
Rasumichin lade de båda bitarna av skuldbrevet på bordet. Raskolnikov såg på honom, sade icke ett ord och vände sig om mot väggen. Rasumichin kände sig oangenämt berörd därav.
»Jag ser nog, bror», sade han om en stund, »att jag varit en narr igen. Jag trodde, jag skulle förströ och muntra upp dig med mitt prat, men jag har bara förargat dig.»
»Var det således du, som jag inte kände igen i feberyran?» frågade Raskolnikov utan att vända på huvudet.
»Ja, det var jag; och du råkade till och med i raseri, då jag tillfälligtvis tog Sametov med mig en gång.»
»Sametov? ... sekreteraren? ... Varför det?» Raskolnikov vände sig hastigt om och stirrade på Rasumichin.
»Ja, men vad står på ... varför blir du så häftig? Han ville göra din bekantskap, hade själv sagt att det var hans önskan, ty vi hade redan talat mycket om dig ... Huru skulle jag annars fått reda på så mycket om dig? Han är en präktig karl, riktigt utmärkt ... på sitt sätt naturligtvis. Vi äro vänner nu, se varandra nästan dagligen. Jag har ju flyttat hit till den här stadsdelen. Det vet du inte än? Jag flyttade hit helt nyligen ...»
»Har jag yrat?»
»Det var klart! Du har ju varit alldeles medvetslös!»
»Vad har jag yrat om?»
»En vacker fråga! Om vad? Vad man kallar att yra. Nå, bror, men nu är ingen tid att förlora, nu ha vi att göra!»
»Jag vill veta vad jag yrat om.»
»Varför frågar du just efter det? Är du kanske rädd för någon hemlighet? Var alldeles lugn: om en grevinna var det inte något tal. Men om en bulldogg och om örhängen och kedjor och om Krestovskijov och om en gårdskarl; Nikodim Fomitj och om Ilja Petrovitj, hans medhjälpare, var det också tal. Likaledes behagade du mycket intressera dig för din strumpa, ropade alltid: »tag hit den!» Sametov sökte själv efter dina strumpor i alla hörn och räckte dig egenhändigt de där äckliga lumporna med sina parfymerade och beringade fingrar. Då först blev du lugn och höll hela dagen den där lumphögen i händerna. Det stod inte till att ta den ifrån dig. Troligtvis ligger den nu kvar där än under täcket. Så bad du också att få några trasor av byxorna och det till och med med tårar i ögonen! Vi sökte få reda på, vad det väl kunde vara för ena trasor — men det stod inte till ... Men nu till affärerna! Se här äro trettiofem rubel; av dem tar jag tio, jag skall göra reda för dem om två timmar. Under tiden underrättar jag
