vi gåvo inte akt på dem.» — »Men hörde ni inte något buller eller dylikt?» — »Nej, vi hörde ingenting.» — »Visste du inte samma dag av, Nikolaj, att man den och den dagen vid den och den timmen mördade och bestal en änka med hennes syster?» — »Jag visste inte om någonting; först tredje dagen därefter fick jag höra det av Afanassy Pavlytj på en ölstuga.» — »Var fick du de där örhängena ifrån?» — »Jag hittade dem på trottoaren.» — »Varför var du inte och arbetade dagen därpå med Mitrij?» — »Jag hade börjat att supa.» — »Och var har du hållit hus de här dagarna?» — »Här och där.» — »Varför sprang du från Duschkin?» — »Jag var så rädd då.» — »Vad då för?» — »Att man skulle misstänka mig.» — »Men hur kunde du vara rädd, då du inte var skyldig till det? ...» — Du må tro mig eller inte, Sossimov, men man ställde den frågan till honom, bokstavligt med samma ord, jag vet det bestämt och från säkert håll. Vad säger du om det? Vad?»
»Nå, men man har väl bevis!»
»Bah, jag talar nu inte om bevis, utan om gången av förhöret, om det sätt, varpå de uppfattade sin ställning ... det är det jag talar om, för tusan! ... Alltså, man snärjde, pinade och pressade honom på allt vis, tills han slutligen tillstod, att han inte fann örhängena på trottoaren utan i huset, där de målade. »Hur då?» — »Det gick så till: vi hade arbetat hela da’n, tills hon var åtta på kvällen, och voro just färdiga att gå hem, då Mitrij tog penseln, smorde mig i ansiktet med färgen och sprang sin väg, jag efter honom. Jag springer alltså och skriker allt vad jag kan; men just som jag kommer ned för trappan ut i portgången råkar jag komma mitt i famnen på gårdskarlen, som hade några herrar med sig, hur många kommer jag inte längre ihåg; gårdskarlen blir ovettig och likaledes den andra gårdskarlen och gårdskarlens hustru, som kom ut, blir också ovettig, och en herre, som kommit in i portgången med ett fruntimmer, blir också ovettig på oss, emedan vi, jag och Mitrij, lågo mitt i vägen; jag hade fått tag i håret på Mit’ka, kastat omkull honom och dunkade på honom, han hade också fått mig i håret och dunkade på mig. Men vi gjorde det inte i vredesmod, utan bara på lek och i all vänskap. Så slet Mit’ka sig lös, sprang ut på gatan och jag efter; men jag kunde inte hinna opp honom, utan kom ensam tillbaka till huset — ty det var ännu något att stöka undan. Jag började alltså ta’ itu med det och väntade på Mitrij för att se’n gå med honom. Då kom jag att trampa på asken i tamburen i hörnet bakom dörren. Jag tittade ned, där låg
