honom med det i poliskontoret just den där da’n då han blev sjuk, han föll till och med i vanmakt.»
»Berätta mig det där utförligare i afton, så skall jag också meddela dig något efteråt. Han intresserar mig mycket! Om en halvtimme skall jag titta opp till honom än en gång ... En inflammation ha vi förresten inte att befara ...»
»Tack! Jag skall vänta hos Paschenka under tiden och skall låta Nastaszja hålla ögonen på honom.»
Då Raskolnikov blivit ensam, såg han otåligt och ängsligt på Nastaszja; hon dröjde ännu att avlägsna sig.
»Vill du dricka te nu?» sporde hon.
»Sedan! Jag vill sova! Lämna mig i fred ...»
Han vände sig krampaktigt mot väggen; Nastaszja lämnade honom.
VI.
Knappt var hon utgången, förrän han steg upp, reglade för dörren och tog upp knytet, som Rasumichin haft med sig och ånyo packat ihop, samt började kläda på sig. Han tycktes egendomligt nog ha blivit alldeles lugn; man kunde varken märka något spår av yrsel eller den paniska fruktan, som sista tiden gjort sig gällande hos honom. Han kände första ögonblicket ett plötsligt, egendomligt lugn. Hans rörelser voro bestämda och rediga, ett visst mål tycktes besjäla honom. »Redan i dag, redan i dag!» viskade han. Han förstod emellertid, att han ännu var svag, men en kraftig viljeansträngning, som hade bringat honom ett visst lugn och lett hans tankar på en viss idé, gav honom styrka och självmedvetande; han hoppades, att han icke skulle falla omkull på gatan. Då han hade fått på sig de nya kläderna, såg han på penningarna, som lågo på bordet, tänkte efter och stoppade dem i fickan. Han tog också kopparslantarna, som Rasumichin hade lämnat kvar. Därpå drog han tyst bort regeln, gick ut, ned för trappan och tittade in i köket, vars dörr stod vidöppen; Nastaszja vände ryggen åt honom och såg ingenting. Vem hade också kunnat ana, att han skulle gå sin väg? Nästa minut stod han redan ute på gatan.
Klockan var åtta, solen gick ned. Det var lika kvavt som förut, dock sög han begärligt in den stinkande, dammiga stadsluften. Han kände sig litet vimmelkantig; man såg en vild energi blixtra i hans inflammerade ögon och i hans infallna, bleka, gula anlete. Plan visste inte och tänkte inte på, varthän han skulle gå; han visste endast ett: »allt detta måste ha ett
