kunnat svara för sig. Men, varför gå så långt och söka; vi ha ju ett närmare exempel i vår egen stadsdel, den gamla mördade kvinnan. Det måtte säkert ha varit en förtvivlad karl ... att på ljusa dagen riskera allt; det var ett under, att han kom undan — men nog måtte han ändå ha darrat på händerna; att stjäla har han inte förstått sig på, det har han inte kunnat genomföra; undersökningen har visat det ...»
Raskolnikov tycktes riktigt förolämpad.
»Så, har den visat det? Men så ta rätt på honom då!» ropade han och såg skadeglatt på Sametov.
»Nå, än se’n, man skall nog få tag i honom!»
»Vem? Ni kanske, skulle ni få tag i honom? Då får ni allt springa bra långt! För er är det ju huvudsaken att hålla ögonen på, om någon ger ut mycket pengar. Om en förut inte haft några pengar, men nu plötsligt börjar »slå omkring sig» därmed — då ha ni honom naturligtvis! Ett litet barn kan ju dra er vid näsan, om det bara vill!»
»Det är just det att alla göra så!» genmälte Sametov. »Först begår en ett mord med all upptänklig försiktighet, sätter sitt liv på spel — och därpå låter han sig genast gripas. Det är deras penningslöseri, som vanligtvis gör, att de bliva gripna. Alla äro väl inte sådana slughuvuden som ni. Ni skulle naturligtvis inte gå i fällan.»
Raskolnikov rynkade ögonbrynen och stirrade på Sametov.
»Det tyckes mig, som skulle ni gärna vilja veta, huru jag väl skulle ha gått tillväga i det här fallet!» sporde han ovilligt.
»Det skulle jag nog gärna vilja», genmälte den andre fast och allvarsamt. Han blev till och med för allvarsam.
»Jaså, verkligen, mycket gärna?»
»Åja, mycket gärna.»
»Nåväl. Jag skulle ha burit mig åt så här», började Raskolnikov, i det han ånyo närmade sitt ansikte till Sametovs, såg stelt på honom och viskade, så att denne till och med for tillsammans en smula. »Jag skulle alltså gått så här tillväga: penningar och värdesaker hade jag tagit och hade ofördröjligt gått med dem till ett avlägset, ödsligt ställe, dit nästan inga människor brukade komma — till en köksträdgård eller dylik plats. I förväg hade jag sökt ut en stor sten åt mig, så där en halv centner tung, i ett hörn vid något träd: den stenen, som kanske legat där sedan många år tillbaka, hade jag vältat åt sidan — under den måste det finnas en liten fördjupning — och i fördjupningen skulle jag ha lagt ned pengarna och värdesakerna. Därpå hade jag ånyo vältat tillbaka stenen, så att den kom att ligga såsom förut, hade trampat ned den med fötterna och så gått min väg. Sedan skulle jag inte ha
