hade ställt sig bredvid honom på högra sidan; han blickade upp och såg en storväxt kvinna med en halsduk på huvudet; hennes ansikte var långdraget, gult, pussigt, med röda, infallna ögon. Hon blickade honom rakt i ansiktet, men såg uppenbarligen ingenting och lade icke märke till något. Plötsligt stödde, hon högra handen mot räcket, lyfte upp högra benet, kastade det över gallret, så det vänstra — och störtade i kanalen.
Det orena vattnet öppnade sig, uppslök ett ögonblick sitt offer, men strax därpå flöt detta åter upp till ytan och följde långsamt strömmen nedåt; huvud och fötter hängde under vattnet, endast ryggen var synlig och klänningen, som var uppblåst som en ballong.
»En som drunknat, en som drunknat!» skreko ett dussin röster; människor kommo ditspringande, båda flodkanterna fylldes av åskådare; runt omkring Raskolnikov samlade sig folk på bron, vilka trängde och knuffade honom bakifrån.
»Herre Gud, det är ju vår Afroszinjuschka![1] ropade en kvinnlig, gråtande röst icke långt borta. »Far lille, rädda henne, drag upp henne!»
»En båt, en båt!» ropade man i trängseln.
Men det behövdes ej längre någon båt; en polis hade sprungit ned för trappan till kanalen, kastat av sig rock och stövlar samt störtat i vattnet. Arbetet var lätt, den drunknande flöt endast två steg från kajen, han grep henne med högra handen i kläderna, fattade med den vänstra tag i en stång, som hans kamrat räckte ut till honom, och den drunknande blev uppdragen. Man lade henne på trappavsatsen. Hon kom snart till sig, reste sig upp och satte sig, började nysa och flåsa samt strök ned sin våta klänning med händerna. Hon sade icke ett ord.
»Hon har druckit, ända tills det började dansa smådjävlar för ögonen på henne!» tjöt samma kvinnliga röst, som nu befann sig bredvid Afroszinjuschka, »för inte längese’n ville hon hänga sig, man skar ned henne från repet. Jag hade bara sprungit in i boden och hade lämnat lillflickan hos henne, för att hon skulle se till henne, och då hände olyckan! Hon är av småborgarsläkt, far lille, hör till oss; här bredvid, andra huset från hörnet, alldeles här ...»
Folkhopen skingrade sig; poliserna hade ännu något att beställa med den drunknade, någon ropade: »Till poliskontoret! ...» Raskolnikov åsåg alltsammans med en egendomlig känsla av likgiltighet och utan allt deltagande; det äcklade
- ↑ Smeknamn for Eufrosyne.
